På vems sida är polisen? Det beror på vem man frågar. Det korrekta svaret inom den ideologiska vänstern är att den står på maktens sida. På de rikas och besuttnas. Vänstern får gång på gång denna sin föreställning bekräftad allt eftersom deras demonstrationer urartar och konfrontationen är ett faktum.
Till bilden hör också att lag och ordning varit högerns eller borgerlighetens traditionella käpphäst och är det än i dag. Så blir därför en till synes okomplicerad ståndpunkt som att polisväsendet är en viktig samhällsinstitution och bör stödjas inte alls självklar för en vänsterideolog.
Så är det med politik. Vardagliga självklarheter förvandlas till hot och problem när teoretiker och politiska avantgardister har fått klura på saken. För vänsteraktivister över hela Europa har poliser kommit att betraktas som allt från misstänkta element till rena fiender i kampen.
Tyvärr fungerar svensk polis sämre och sämre, det vet vi. Man är underbemannad, felorganiserad, utan resurser och utan den senaste tekniken. Förskräckande tydligt blev allt detta under Göteborgskravallerna för några år sedan. Men det märks också för allt fler i deras egen nära verklighet. Stölder och misshandelsfall klaras sällan upp, utryckningarna är sena eller uteblir helt och så vidare. Faktum är att uppklaringsprocenten för svensk polis är oroande låg om man ser till jämförbara länder. Typiskt nog har också allmänhetens förtroende för polisen sjunkit under senare år. Förr i tiden var det den samhällsinstitution som hade stabilt höga förtroendevärden.
Men nu uppenbarar en rapport från Institutet för framtidsstudier att det finns skillnader i hur folk drabbas. De senaste 20 åren har medel- och överklassen drabbats i samma eller minskande utsträckning av våld, stöld och inbrott. Men de lågavlönade, de mindre bemedlade, de lider allt värre av brottsligheten.
I rapporten kallas de rakt ut som fattiga. De definieras som de 20 procent i samhället som har lägst inkomster och dessutom uppger att de inte har marginaler för oförutsedda utgifter. Dessa människor har alltså blivit mer utsatta för brottslighet medan de rika till och med har blivit något säkrare.
Det är inte svårt att se varför. Fattiga lever i mer brottsutsatta områden och rika har råd att skydda sig. Men rapportförfattarnas hypotes att allt handlar om segregering är alltför lättköpt.
Den främsta anledningen till skillnaden är med all sannolikhet polisens minskade förmåga. Släpper deras kontroll, då har de rika alltid råd att ordna säkerhet för sig själva på ett eller annat sätt. Fattiga har det inte. De förlorar det enda värn de har. Denna logik blundar vänstern för, och typiskt nog också det socialdemokratiskt kontrollerade Institutet för framtidsstudier. Men det är inte bara verklighetsfrånvänt att göra det. Det är också ett stort svek mot landets alla utsatta. En stark poliskår är arbetarklassens och de fattigas bästa vän.