Rikspolischefen Stefan Strömberg kritiseras hårt i en artikel på DN Debatt signerad av tre företrädare för Polisförbundets chefsföreningar.
Strömberg sakar insikt om polisarbete, menar skribenterna. Därför ställer han orimliga krav på att polisorganisationen ska prestera, krav som skapar olust. Av den anledningen har hans chefskap heller inte lett till bättre prestationer.
Nu kräver de tre polismännen att justitieminister Beatrice Ask (m) griper in.
Bakom de hårda orden finns, som så ofta, en kamp om resurser. Strömbergs krav på mätbar effektivitet leder lätt till att dussinbrott betas av i hög takt, medan mer krävande utredningar prioriteras bort. Det ger bättre statistik.
Men många inom polisen menar att det betyder att man sätter dit fortkörare snarare än narkotikaligor, snattare snarare än inbrottstjuvar. Det är naturligtvis inte bra.
Man bör inte glömma att det ytterst är våra folkvalda politiker som formulerar de krav som ställs på polisen. Effektivitet är ett högst rimligt sådant krav - även om man kan diskutera hur den ska utvärderas.
Samma typ av dragkamp om hur verksamheten ska skötas finns inom sjukvården och inom försvaret. De som arbetar inom dessa områden anser att de vet bäst. Ofta har de förstås rätt i enskildheter.
Samtidigt är verksamheterna politiskt styrda. Och trots att politikerna inte har lika djup kunskap har de all rätt att fatta de övergripande besluten.
Rikspolischefen Stefan Strömberg ska styra verksamheten i enlighet med politiska riktlinjer. Att han lätt hamnar i korseld säger kanske mer om hans svåra uppgift än om hans personliga kompetens.