I fallet med 24-årige Johan Liljeqvist - som dog efter ett våldsamt polisingripande i Göteborg förra våren - verkar såväl polisen som den interna utredare som ledde förundersökningen mot de inblandade poliserna ha gjort det mesta fel. Resultatet har blivit därefter: Förtroendet för rättsväsendet och polisen har fått sig en rejäl törn.
Obduktionen av Johan Liljeqvist visar att det finns ett "klart samband" mellan hans död och ingripandet. Han dog av hjärt- och andningsstillestånd till följd av att flera poliser som satt på hans överkropp tryckte ner honom mot gatan så att han inte kunde andas. När polisen väl hade fått in honom i piketen, som skulle ta honom till fyllecellen, var Johan i väldigt dåligt skick. Men ingen av poliserna vänder på honom (han låg fortfarande med ansiktet nedåt), tar av honom handfängslet eller försöker återuppliva honom. Därför går resan mot Östra sjukhuset i stället, där en sjuksköterska som märker att Johan inte andas fick säga till polisen att ta av handfängslet.
Efter sex dagar i respirator dör Johan. Men enligt åklagare Bo Lindgren vid Riksenheten för polismål i Göteborg, som har lett förundersökningen mot de inblandade poliserna, gjorde de inga misstag under ingripandet.
Fast ingripandet mot Johan, som sparkade mot en bil i frustration över att ha blivit osams med sin flickvän, är ingen studie i väl utfört polisarbete. Det visar i sin tur en granskning av förundersökningen och intervjuer med vittnen, sjukvårdspersonal och Johans familj som Ekot har gjort (6/10). Trots en långvarig debatt om så kallade farliga grepp som kan orsaka syrebrist - den tog fart efter det uppmärksammade Osmo Vallo-fallet 1995 - och en särskild handbok och utbildning i farliga grepp gjorde polisen en rad fel.
Ekots granskning visar dessutom att Lindgren själv gjort misstag i sin förundersökning. Bland annat dröjde det mer än ett halvår innan någon av de inblandade i ingripandet förhördes. Flera poliser hördes inte förrän efter elva månader. Åklagaren har därtill missat att förhöra flera av de poliser som var med och höll fast Johan med ett dokumenterat farligt grepp.
Att ingen av de inblandade poliserna har ställts till svars trots att obduktionen visar att det finns ett samband mellan Johans död och ingripandet urholkar förtroendet för polisen. Och det blir inte bättre av att det finns allvarliga luckor i den förundersökning som konstaterar att polisens våld var försvarbart.
Om förtroendet för polisen ska kunna återupprättas måste någon utomstående - inte polisen - fortsätta gräva i vad som faktiskt hände när Johan Liljeqvist dog. Polisen måste också lära sig att det lagliga våldsmonopolet förpliktar. Ingripanden med dödlig utgång är inte vilket polisärende som helst. Det måste, som sagt, tas på största allvar och utredas noga.