Runtom i världen, på FN- och EU-nivå och i länder som Frankrike och Storbritannien, ökar intresset för att mäta och följa upp livskvalitet, och att genom politiska beslut skapa förutsättningar för lycka.
Corren uppmärksammar 8/10 en riksdagsmotion av mig med flera om att ta vara på forskning om lycka som beslutsunderlag i politiken även i Sverige.
Ledarredaktionen har rätt i att vi politiker inte ska detaljstyra hur människor ska leva. Men politiken sätter många ramar för våra liv som påverkar miljö, hälsa och livskvalitet. Politik för ökat välbefinnande baserad på kunskap om de faktorer som påverkar individers möjlighet att skapa sig ett gott liv, skulle kunna handla om sådant som samhällsplanering som underlättar fysisk aktivitet, åtgärder för att underlätta sociala relationer och förebygga ohälsa, att ge fler möjlighet att delta i samhällsutvecklingen och förbättra miljön. Den borgerliga politik som gynnar kommers och konkurrens, stänger fritidsgårdar och uppmuntrar externa köpcentra, ger helt andra villkor.
Redan 1776 fastslogs rätten till "the pursuit of happiness", strävan efter lycka, i den amerikanska frihetsförklaringen. Det är dags att börja forma politik som stödjer detta.
Annika Lillemets, riksdagsledamot (MP)
Corren svarar:
"Att sträva efter lycka måste vara individens rättighet, inte politikens mål" - så stod det i ledaren. Vi hävdar alltså individens rätt att sträva efter lycka.
Men lycka som politiskt mål riskerar att hindra individens strävan efter lycka. Dels på grund av kollektivisering, dels på grund av att den gemenskap och autonomi som krävs för att känna lycka inte kan lagstiftas fram.
Annika Lillemets tycker tvärtom att politiker ska planlägga fram fysisk aktivitet, sociala relationer och samhällsengagemang, och att detta skulle öka lyckan. Därför är det obegripligt att hon åberopar den amerikanska frihetsförklaringen, som trycker på just individens rätt att sträva efter lycka.
Correns ledarredaktion