Triangulering är det begrepp som kanske bäst beskriver de senaste årens utveckling inom svensk politik. Det är när ett parti medvetet förflyttar sig in mot den politiska mittfåran och närmar sig sina motståndare. Strategin går ut på att attrahera mittenväljarna; en stor och avgörande grupp i de flesta länder.
De nya moderaterna är resultatet av triangulering och nämns jämte Tony Blairs omgörning av Labour och Bill Clintons återvalkampanj 1996 som framgångsrika exempel på den här strategin. Men redan innan de nya moderaterna hade socialdemokraterna rört sig in mot den politiska mittfåran. Alla rörelser in mot mitten är förvisso inte uttalade strategier - men det handlar om att locka väljare.
De senaste årens utveckling i Sverige har gjort det trångt i politikens mitt och när nu socialdemokraternas rådslagsarbete presenteras inser man att det kommer att bli ännu trängre.
Den återställarpolitik som utlovades i början av alliansregeringens tid vid makten ser inte ut att bli verklighet. I stället talar man nu om en bortre parantes i a-kassan, hårdare kontroller, skärpta krav på arbetslösa, sjukskrivna, de som håller på att rehabiliteras och på flyktingar och invandrare att flytta dit jobben finns.
Samtidigt diskuterar miljöpartiet, som framstår som socialdemokraternas enda samarbetspartner inför valrörelsen 2010, om man ska behålla kravet på EU-utträde i partiprogrammet. Något slopande av jobbskatteavdraget kommer man inte heller att medverka till om det blir regeringsskifte.
Och att det nog lutar åt ett samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet tyder också gårdagens inlägg på DN Debatt på. Där skriver de före detta partisekreterarna Lars Stjernkvist (s) och Håkan Wåhlstedt (mp) att partierna bör formalisera sitt samarbete genom ett gemensamt program, både inför valrörelsen men också för tiden efter valet om det blir regeringsskifte. Dessutom, skriver Stjernkvist och Wåhlstedt, bör ett sådant program möjliggöra samarbete över blockgränserna.
Stjernkvist och Wåhlstedt har rätt i att Sverige behöver mer samverkan och mindre blocktänkande - inte minst för att lösa stora samhällsproblem och för att garantera kontinuitet i viktiga politiska frågor. Integration, skola och försvar är exempel på områden där breda överenskommelser hade varit bra.
Samtidigt finns det risker förknippade med att oppositionen närmar sig regeringen och vice versa.
Skillnaderna mellan regeringsalternativen blir ännu mindre än vad de är i dag och politiken mer utslätad. Oppositionen riskerar då att bli överflödig och debatten kan förlora sin spänst. Väljarna kan i sin tur uppfatta det som att det inte spelar någon roll om och vad de röstar på.
Ansvaret för att minimera de här riskerna ligger på partierna, som i sin iver att locka väljare inte får glömma bort att mångfald är en förutsättning för en vital demokrati.
I Sverige är mellanmjölken en storsäljare. Men de flesta är nog överens om att det även bör finnas blå och röd mjölk.