Socialdemokratins framtid får stort utrymme i senaste numret av Axess. Infallsvinklarna på landets största riksdagsparti är många: Rekryteringen till partitoppen, trovärdigheten i ekonomiska frågor, idéerna för migrationspolitiken, rädslan för att prata om integrationens problem samt den brittiska Blue Labour-rörelsen.
Men intressantast är kanske krocken mellan gästredaktör Niklas Ekdals text och Vernon Bogdanors recension av Francis Seiersteds bok The Age of Social Democracy.
Niklas Ekdal anklagar S under Håkan Juholt för biologism. Med detta menar han att partiet använder sig av konservativa, rentav reaktionära argument om vad som är "naturligt" och rätt. Ekdal beklagar att ett parti som tidigare trodde på upplysning och förnuft nu hänger sig åt slagord och besvärjelser. Han har två exempel: Klimathotet används som argument för planekonomi, och populära teorier om vådan av inkomstklyftor (främst boken Jämlikhetsanden) används som argument mot alla former av välståndsskillnader.
Med dessa exempel lämnar Ekdal öppet mål för den som vill argumentera emot honom. Visst finns det olika uppfattningar om hur klimathotet ska bemötas, men själva klimathotet är i dag den "sannaste" vetenskap som finns (tvivlarna kallas ju till och med "förnekare"). Och även om Jämlikhetsanden har ifrågasatts av många forskare så är det ändå ett försök till en vetenskaplig argumentation när vänstern åberopar den.
Därför visar Ekdals exempel - tvärtemot hans tes - att S försöker bevisa att de har rätt genom att hänvisa till vetenskapen. Och det är i så fall inte första gången.
The Age of Social Democracy, en genomgång av socialdemokratins historia i Sverige och Norge, belyser enligt recensionen i Axess just hur S i början av 1900-talet drevs av en stark vetenskapstro. Det var därför man inte trodde på revolution utan på reformer och ständig revisionism, men det var också det som ledde till förmyndarmentalitet, social ingenjörskonst och steriliseringsskandaler.
Nedgången för S på 60- och 70-talen var delvis en egengrävd grav; välfärdsstaten ledde till "stigande förväntningars missnöje", ökad individualism och försvagad arbetsmoral. Men att vetenskapen tappade auktoritet under 60- och 70-talen bidrog också.
Sedan dess har socialdemokratin uppdaterats. Marknadsekonomi, valfrihet i välfärden och individuella rättigheter är i dag självklara inslag. Men det tar knappast bort instinkten hos många socialdemokrater att om det bara finns vetenskapliga belägg för en politisk ståndpunkt så motiverar det att man kör över individernas fria vilja. Klimathotet och inkomstklyftorna är inte de enda exemplen på detta - jämställdhets- och familjepolitiken bär fortfarande tydliga spår av makarna Myrdals önskan att stöpa om folket.
Fast där har å andra sidan S fått sällskap av många andra, inklusive borgerliga, partier. Ju bredare konsensus desto svårare att genomskåda hur förment vetenskapliga argument får motivera inskränkningar av individernas frihet.