Affärerna är sedan ett antal år tillbaka förhindrade att göra ett påslag för att kunden betalar med kort. Men kortföretagen tar likafullt ut en avgift från affärerna och restaurangerna på vanligtvis 2 procent av beloppet. Konsekvensen är såklart att kostnaden för kortbetalning bakas in i priset och inte syns.
Den som skaffar sig ett kort med en lägre avgift får inte ett lägre pris i affären utan den besparingen tillfaller nu butiken. Den som har ett kort med en högre avgift driver upp kostnaden för affären men inte för sig själv. En del affärer accepterar därför inte vissa kort. Konsumenten kan inte påverka sin kostnad genom att välja ett kort med låg betalningsavgift för affären. Därför finns det heller ingen konkurrens från kortföretagen med kort med låga betalningsavgifter. Avgifterna blir så en dold kassako för kortföretagen och bankerna på grund av det politiska beslutet att förbjuda kortavgifter. Nu ska alltså följdverkningarna av detta gamla politiska beslut också regleras – i stället för att den reglering som skapade problemet avskaffas.
Hade affärer och restauranger fått ta ut de dyrare kortens avgift av kunderna, genom att lägga denna på priset så hade kortavgiften synts. "Marknaden", det vill säga alla vi konsumenter, hade förmodligen rätt snabbt sett till att skaffa kredit- och betalkort med en låg betalningsavgift. Konkurrensen hade kunnat pressa marginalerna för kortutgivare och banker. Lite friare marknadsekonomi hade varit att föredra.
För övrigt borde kommissionens tjänstemän och ansvarig kommissionär läsa den franske 1800-talsfilosofen Frédéric Bastiats bok "Det man ser och det man inte ser".