Plötsligt är det otänkbara en framkomlig väg. Jag träffar inbitna socialdemokrater som förklarar att de -- på allvar! -- funderar på att rösta på moderaterna i nästa val. Inte för att de fallit i trance inför Fredrik Reinfeldts politik, utan därför att socialdemokratin behöver tid för eftertanke och renovering.
Jag förstår resonemanget. Politik är -- ska vara åtminstone -- lidelse och lust och vilja till förändring. Regeringspartiet under Göran Perssons ledning framstår mera som den håglöse förvaltaren. Som den som suttit för länge och betraktar maktinnehavet i sig som politikens mening och mål. Inte konstigt att det är så svårt att hitta stolta socialdemokrater i dag.
Socialdemokratin står inför ett gigantiskt dilemma. Hur ska de traditionella och allt annat än mossbelupna målen förverkligas inom ramen för en avreglerad och gräns-överskridande ekonomi? I stället för att utmejsla en den nya tidens strategi, väljer de socialdemokratiska partierna i Europa att göra som liberalerna och högern: De utformar politiken efter medelklassens kortsiktiga intressen.
Arbetslösheten är hög, skolan dras med problem, jobbflykten utomlands är ett faktum. Människor känner oro. Att inbitna s-väljare överväger att rösta på - Reinfeldt -- som chockterapi -- säger något om den desperation och vanmakt som många känner.