Några av Linköpings kommunpolitiker har äntligen börjat tänka bortom tjänstemännens snäva ramar, när det gäller barnens skolgång. Kommunens tjänstemän har tidigare i år fantasilöst föreslagit att många landsbygdsskolor läggs ned. Deras förslag har förmått åtminstone moderata och kristdemokratiska politiker till att ta fram alternativ.
En del andra politiker inväntar resultatet av medborgardialogen. De politiker som inte tar fram egna förslag sviker väljarna. De är valda för att ta fram alternativ. Det är naturligtvis bra om man för en dialog med medborgarna, men medborgare kan inte förväntas ta fram ett enhetligt förslag. Det är kommunens uppgift.
I ett radikalt delförslag till framtiden för skolorna i Linköpings kommun menar kristdemokraterna att en lösning kan vara att skjutsa stadsbarn till landsbygdsskolor. På så sätt skulle landsbygdsskolors elevunderlag förstärkas.
Är bussning ett bra förslag? De flesta föräldrar som bor i staden har valt att slå sig ned där och räknat med att ha nära till det mesta. Om man genomför förslaget leder det förmodligen till att en stadsskola läggs ned och ett område i staden drabbas, vilket är fel. Skolor finns till för barn och inte tvärtom. Många föräldrar föredrar att ha barnens skola i närheten.
En intressantare idé vore att välja ut en eller ett par skolor på landsbygden dit stadsboende familjer som skulle vilja det kunde skicka sina barn, till exempel för att de vill ha större möjligheter till friluftsliv för sina barn, lugnare skolmiljö eller byte av skolmiljö.
En profilering av skolorna på landet och i staden vore bättre än en kostsam flyttkarusell. Investeringar har redan gjorts i vissa skolor som är nedläggningshotade. Varje flytt innebär kostnader i form av anpassning av de skolor som blir kvar. En ökad andel bussade barn, vare sig det är mellan landsbygdsskolor eller från staden till landet, innebär ökade kostnader. Tjänstemännen bör räkna även på dessa kostnader.
Skolorna har ofta blivit det enda som är kvar av det offentliga kitt som håller samman en liten ort eller bygd. När post och butik försvunnit är skolan det sista som finns kvar. En grundlig undersökning bör genomföras för att se var unga familjer väljer att slå sig ned på landet. Skolan närmast de småsamhällen där det finns flertalet unga familjer bör sparas. Vissa orter måste väljas framför andra.
Det bästa som kan ske är att tjänstemän och politiker efter sommaren, när beslutet om skolornas framtid skall tas, visar att de tagit medborgardialogen på allvar. Alla politiker har då även en demokratisk skyldighet att redovisa sina egna ståndpunkter. Var framtida barnkullar finns är inte förutbestämt av antaganden i tjänstemannakalkyler. Det är kommunalpolitikernas beslut som påverkar var familjer vill och kan bo.