Maud Olofssons är missnöjd med den ojämna könsfördelningen i börsbolagens styrelser, men säger till SvD Näringsliv (2/9): "Det som är viktigt för mig är att lägga tillbaka ansvaret hos dem. Det är inte politikernas ansvar att de har dålig könsfördelning. Det är i första hand de egna bolagen och aktieägarnas ansvar".
Det finns en blocköverskridande ambition i Sverige att näringslivets toppskikt ska få en jämnare könsfördelning. Men medan tidigare S-regeringar hotade med kvotering vill Maud Olofsson lägga tillbaka ansvaret där det hör hemma - hos företagen själva.
För att näringslivet ska fungera så bra som möjligt, och generera den tillväxt som är en förutsättning för vår välfärd, är det bättre att företagen får styra sig själva än att politiker petar i detaljerna. Politiker med åsikter om till exempel könsfördelning får göra som Maud Olofsson: Opinionsbilda och argumentera för sin sak.
Denna "frihet under ansvar"-syn på näringslivet har varit självklar inom borgerliga partier, och en vattendelare mellan dem och vänsterblocket. Men det har förändrats med den globala finanskrisen.
Mats Odell vill se ett "starkt europeiskt regelverk som sätter stopp för bonusar som premierar osunt risktagande" för banksektorn (Rapport 1/9). Anders Borg håller med: "Bonuskulturen måste få ett slut". Och de är inte ensamma. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy, båda borgerliga, driver på för att stoppa bankbonusar inom EU.
Banker har en särställning inom näringslivet. Som ekonomins "blodomlopp" anses de så systemviktiga att regeringar vid krislägen pumpar in skattemedel för att rädda banker på fallrepet. Då kan och bör politikerna se till att ersättningarna hålls strama.
Men de bonusbegränsningar som Odell med flera nu vill ha gör ingen skillnad på banker som lever på skattemedel och banker som står på egna ben. Inte heller är de tänkta som en tillfällig krisåtgärd, utan de nya regleringarna ska bli permanenta.
Borg, Odell och deras europeiska borgerliga kollegor tror alltså inte längre att frihet under ansvar är den rätta modellen för bankdelen av näringslivet. De tror att politiker är bättre skickade än bankerna själva att avgöra vad som är sund respektive osund risk, rimlig respektive orimlig ersättning. Det är ett ideologiskt skifte, om de verkligen har ändrat uppfattning.
Kanske tror Borg och grabbarna fortfarande att företagen vet bättre än politikerna vad företagen behöver. I så fall handlar bonusdiskussionen om att populistiskt rida på folklig vrede och avundsjuka, för att bättra på de egna opinionssiffrorna. Frågan är vad som är värst: En borgerlighet som inte längre tror på ett fritt näringsliv, eller en borgerlighet som styrs av populism?