Sauli Niinistö från konservativa Samlingspartiet vann förvisso presidentvalet övertygande, men att valdeltagandet hamnade under 70 procent och att motkandidaten - De Grönas Pekka Haavisto - fick drygt 37 procent av rösterna, bekymrar finländarna.
"Finland är splittrat", är en vanlig kommentar, och statsvetaren Göran Djupsund poängterar att Niinistö nu måste visa väljare från landsbygden och partier som Sannfinländarna att Finland inte har blivit en enpartistat (den finske statsministern Jyrki Katainen tillhör som bekant också konservativa Samlingspartiet).
Men vad hade de väntat sig? Även om presidentposten i Finland är ganska avlövad på makt (det är framförallt försvars- och utrikespolitik som presidenten har inflytande över) så kommer de olika kandidaterna från politiken och valet blir därför partipolitiskt. En socialdemokrat eller sannfinländare hade ingen given kandidat att rösta på i söndags, och samma problem skulle vi sannolikt få med republik och presidentval i Sverige.
Med detta sagt borde Sauli Niinistö ha ovanligt goda förutsättningar att bli en president även för de finländare som aldrig skulle rösta på Samlingspartiet. Som finansminister 1996-2003 höll han så hårt i de offentliga finanserna att han kallas "järnkamrer", något som uppenbarligen har stärkt förtroendet för honom. Han anses vara självständig och något vresig - själv säger han att han "beter sig som finländare gör mest, är trevlig men litet stel".
Men det som framförallt bör kunna göra Sauli Niinistö till hela Finlands president, är hans svar till dem som vill se presidenten som en viktig opinionsbildare: "Jag tycker inte om att presidenten ska vara någon slags värdeledare. Människorna har sina egna värderingar och jag vill inte tränga mig på och förändra dem". Det är en inställning svenska politiker gärna får ta efter, oavsett om de drömmer om att bli president.
Marika Formgren