Det var onda påfund för att skydda makthavare från granskning och insyn, och för att vi skulle fungera som journalister i allmänhetens och demokratins tjänst fick vi särskild träning i att intervjua medietränade.
Sedan dess har samhället förändrats. Internetrevolutionen har lett till en mer medveten och krävande mediepublik. Vissa läsare/lyssnare/tittare, om än inte alla, vill kunna gå direkt till källan och läsa originaldokument utan att en "filtrerande" journalist finns som ett tolkande mellanled.
Internetrevolutionen och 24-timmarssamhället har dessutom skärpt konkurrensen mellan nyhetsmedier, och det har inte alltid gynnat kvalitetsjournalistiken. Journalisten och pr-konsulten Staffan Dopping anklagar svenska medier för att prioritera det sexiga och snabba framför det korrekta och sakliga (SVT 18/6).
Båda dessa trender - medborgaren som vill gå direkt till källan, och mediernas tendens till "zapp-journalistik" - ökar efterfrågan på pr-konsulter, medieträning och kommunikationsstrategier. Politiker och näringsliv tar hjälp av kommunikationsproffs för att få ut sitt budskap i mediesammanhang, men också för att den som letar upp originalkällan (till exempel en budgetproposition) ska begripa vad som står där.
Ändå verkar pr-branschen vara ett minst lika rött skynke för journalister nu som när jag gick journalistutbildningen. Det kanske är dags att inse att journalister i hög grad skapar efterfrågan på pr-branschens tjänster, och att publiken hellre hör makthavaren ge ett vettigt svar än ett svettigt mummel?