Under söndagen inleddes Folk och Försvars årliga rikskonferens. Det innebär några få dagar fullspäckade av försvarspolitisk debatt. Konferensen är politikernas främsta chans att sätta dagordningen för vilka försvarspolitiska frågor som ska stå i centrum under året. Det finns en försvarspolitisk fråga bland alla andra som förtjänar att stå i centrum; svenskt Nato-medlemskap. I dagsläget är Sverige endast partnerland till Nato. Sedan vi inledde partnerskapet med Nato 1994 har vi deltagit i flera operationer och fredsbevarande insatser. Dock har vi inget reellt inflytande kring beslutsprocessen i organisationen. Det finns heller inga garantier för att Nato skulle komma till vårt försvar ifall det behövs.
Sedan ÖB Sverker Göransson meddelade att Sverige endast kan försvaras i en vecka är det tydligt att Sveriges ljumma inställning till Nato har nått vägs ände. Försvarspolitiska allianser är rätt väg framåt för Sverige. Det är uppenbart att det inte finns tillräckligt med resurser för att försvara Sverige på egen hand. Därför är en försvarspolitisk allians, där flera av våra närmaste grannländer ingår, den självklara vägen framåt.
Tyvärr är det tydligt att de nya Moderaterna knappast kommer att lyfta frågan om ett svenskt Nato-medlemskap. Försvarsminister Enström och utrikesminister Bildt satte tonen i söndags då de i en debattartikel i DN inte nämnde Nato med ett ord när de diskuterade framtida möjligheter för svenskt försvar. Försvarspolitik var en av de gamla Moderaternas paradgrenar och Nato-medlemskap var inte en främmande tanke. I de nya Moderaternas tidevarv är det dock uppenbart att frågor som är det minsta kontroversiella inte förtjänar att uppmärksammas. Politiskt mod önskas av det parti som tidigare stoltserade med att sätta försvarsfrågor i första rummet.