Ami Lönnroth
Politisk krönikör
I går firades, som brukligt är, Lars Johan Hiertas födelsedag på Publicistklubben i Stockholm. Han fyllde 205 år och det är drygt 175 år sedan han grundade Aftonbladet. Han har hållit sig kvar länge i eftervärldens minne, kanske därför att han var den förste moderne tidningsmakaren. Han insåg vad det betydde att lyssna på opinionen och balanserade skickligt mellan motstridiga strömningar i samhällsdebatten: "En publicist måste veta varifrån vinden blåser även om vinden är så svag att han måste väta på fingret och hålla upp det i luften för att ana varifrån draget kommer."
Hierta hade en osedvanlig förmåga att hitta radikala skribenter som angrep storheterna i den politiska och kulturella eliten -- men själv höll han sig i bakgrunden.
En av dessa skribenter var Henrik Bernhard Palmær som sedermera grundade denna tidning. Palmærs något kvickare variant av Hiertas uttalande har blivit en klassiker:
"Förakta ej tidningarna. En papperslapp uppkastad i vinden visar dig vart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra."
Palmær var känd som en kvick och bitande satiriker. Berömd blev han för sina angrepp på nationalskalden Tegnér i Aftonbladet 1834:
"Min käre Tegnér. Du är en förbålt stor man, en fem tum hög jätte, bland ett fyra tum högt släkte. Men därför bör du icke förhäva dig. Högmodets Goliath träffar på sistone sin David och den aldrig slumrande Nemesis omsmider understundom den förträffligaste hammarspik till en försvarlig brödnagg, varmed likaså väl pösande prelatlimpor, som andra kakor kan bekvämligen naggas ..."
Hierta lär ha gnuggat händerna av förtjusning över dessa attacker mot hans biskoplige ärkefiende. Men till slut tröttnade han på Palmær, inte för hans radikalitet utan för hans lättja. Inte ens den avtalade artikeln i månaden orkade han leverera, skyllandes på "pinsam huvudvärk".
Men värre var inte huvudvärken än att Palmær mobiliserade kraft nog att starta en egen tidning, nämligen vår värderade Corre som började komma ut 1838.
Vad skulle nu dessa 1800-talets radikala publicister ha sagt om dagens skandalskriverier? Sådant som det fejkade reportaget i Expressen om skådespelaren Mikael Persbrandts påstådda alkoholproblem?
Inte tror jag att de skulle bli så moraliskt upprörda. Mera förvånade att så ovidkommande ämnen kunde anses värda publicitet. Men jag tror Hierta skulle blivit upprörd över bristen på publicistisk skicklighet -- personangrepp ska skötas med finess. Och kanske skulle Palmær suckat för att sedan citera sig själv i en artikel här i Corren 1838:
"Tidningarna äro det mögel, som övfwerdragit wåra föråldrade statsformer, mögel, som vittnar om en börjande upplösningsprocess och wäcker vårt bekymmer.- - -
Frågan, hwad tidningarna i allmänhet duga till, synes mig wara besvarad, då man sagt vad de äro."
Kinkigare blir att säga, hwad Publicisterna egentligen äro för folk. Ett wisst inflytande måste man nödwändigt tillerkänna dem, såsom ledamöter av en korporation, den Professor Geijer, mot hwars domar allt jäf är omöjligt, hedrat med namn av tredje Statsmakten. Men hwarpå beror egentligen detta inflytande? På ett öfwermått av dygd? Ånej!"
Fullt så cyniska är inte dagens journalister i synen på sitt skrå. Vi blir upprörda när pressfriheten missbrukas till att kränka oskyldiga människor.