Torsdagens stora nyhet: en ung kvinna förlovar sig! Det händer varje dag, men nu handlade det förstås om en prinsessa av släkten Bernadotte. Då blir vad som i vanliga fall är en privat familjeangelägenhet genast ett riksintresse och kärleksparet får finna sig i att bada i medialt strålkastarljus. Eftersom Madeleine ingår i successionsordningen som möjlig statschef blev hennes val av partner även ett regeringsärende. Vi får gratulera till att statsministern godkände den brittisk-amerikanske finansmannen Chris O'Neill, trots att han är katolik och Madeleine protestant.
I ett modernt land där religionsfriheten hyllas borde naturligtvis inte sådant spela någon roll. Att kärleken mellan två människor ska underkastas beslut i Rosenbad ter sig också smått bisarrt, ja kränkande. Men vad händer om paret blir aktuella för tronen? Konstitutionen kräver att regenten måste omfatta den rena evangeliska läran enligt den augsburgska trosbekännelsen från 1500-talet, samt att regentens avkomma måste uppfostras därefter. Annars förkunnar grundlagen: "Den av kungl. familjen som ej till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten".
O´Neill kan nog som icke-tronberättigad fortsätta att vara katolik. Men skulle hans eventuella framtida barn med Madeleine önska följa sin far till katolska kyrkan är det adjö. Och Gud nåde den i kungafamiljen som kommer på tanken att konvertera till islam. En svensk tronföljare måste nämligen fördöma "alla kätterier" som exempelvis "muhammedanerna" anses stå för. Islamofobi ingår, hur korkat och stötande det än kan låta, i vår statschefs ämbetsbeskrivning. Det gamla lutheranska statskyrkoförtrycket lever än.
Om något illustrerar väl detta hur antikverad och ur takt med tiden som monarkin är. Själva institutionen bygger traditionellt på distansering, förtrollning och underkastelse. Men i dagens samhälle kan kungahusets medlemmar inte som fjärma sig allt för mycket från medborgarnas verklighet utan att förlora i förtroende och legitimitet. De måste både vara upphöjda gestalter med mytologiska drag, och samtidigt visa prov på folklig normalitet - trots att hela deras tillvaro skriker om motsatsen. I längden är det en omöjlig ekvation som påminner om försöken att lösa cirkelns kvadratur. Madeleine verkar också påtaligt obekväm med sin från födelsen tilldelade roll. Hon vägrade att i kunglig stoisk anda vända blad när hennes första fästman var otrogen och bröt relationen. Hon uteblir från att uppträda på Nobelfesterna, skyr de flesta representativa plikter, tycker uppenbarligen att media är pest och lämnar Sverige för ett friare liv i New York. Kort sagt, Madeleine är prinsessan på vift som inte tar den förväntade regin. Det är ett sundhetstecken. Och kanske en föraning om att monarkin börjar vittra sönder under trycket av sin egen orimlighet.