Ingen kunde höra deras rop på hjälp. På natten hade de låsts in ensamma bakom larmade dörrar. När personalen återvände på morgonen möttes de av förvirrade, kringvandrande äldre människor. Ofta saknade de kläder, avföring på golven var inte ovanligt.
Sådan var situationen på ett boende för demenssjuka i Piteå, avslöjat i SVT:s Uppdrag granskning hösten 2010. Reportaget väckte, med all rätt, en storm av indignation. Dessvärre visade det sig att Piteå inte var unikt. Någon månad efter att reportaget sänts, inspekterade Socialstyrelsen närmare hundra demensboenden i 48 kommuner. I mer än hälften av dessa boenden var förhållandena ungefär lika oacceptabla som i Piteå.
Effekten blev att Socialstyrelsen av riksdag och regering fick uppdraget att dra upp bindande regler för stärkt bemanning i demensvården. Utan tvekan angeläget. Enligt en undersökning från Demensförbundet upplever vårdtagarnas anhöriga att en markant försämring i omsorgen skett under senare år. 2003 ansåg två av tio anhöriga att det fanns för lite personal som tog hand om deras nära och kära. 2011 var motsvarande andel sju av tio. Även i andra rapporter vittnas om upprörande brister, som otillräcklig hjälp vid toalettbesök och skötsel av hygien. Detta handlar alltså om människor som inte ens kan tala för sig själva. Istället är många helt utlämnade åt ett systematiskt, kränkande godtycke.
Att Socialstyrelsen därför nyligen beslutat att skärpa sina föreskrifter ter sig rimligt. Från 2014 gäller att demensvården måste styras utifrån den enskildes behov och inget annat. Det betyder i praktiken mer vårdpersonal. Och ökade kostnader för kommunerna på totalt 4-10 miljarder kronor. Det är inte populärt bland landets lokalpolitiker. I viss mån är det förståeligt. Statsmakterna har länge haft en förkärlek till att pådyvla kommunerna utgiftsdrivande välfärdslagar utan att kompensera dem i tillräcklig mån.
Ändå bör Linköpings kommuns öppna trots mot de nya riktlinjerna i demensvården betecknas som anmärkningsvärt. "Socialstyrelsen har överskridit sina befogenheter", sa kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i Corren den 21/11. Ett märkligt uttalande. Särskilt som Lindvall samtidigt säger att Linköping har extra budgetmedel avsatta till förbättrad äldreomsorg. Han vill bara inte bli påtvingad centrala direktiv som beskär kommunens självbestämmande.
Men demensvården, som faktiskt är högst motiverat att prioritera skattepengar till, får inte reduceras till en käbblande revirstrid där svårt sjuka riskerar att komma i kläm. Gamla blir vi alla. Antalet demensdrabbade ökar. En dag kan det vara du och jag som behöver vård. Visst vore det skönt om vi kunde lita på att den är värdig och human såväl i Linköping som i övriga Sverige?