En svensk soldat har avlidit efter bombdådet i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan i fredags. Ytterligare tre är skadade, varav en mycket svårt.
Sprängattentatet är en tragedi--särskilt för offrens familjer och anhöriga. Men samtidigt är det en påminnelse om hur förskonat Sverige länge har varit från liknande händelser. Sedan 1948 har 73 svenskar dött i utlandstjänst, endast elva av dem har omkommit i attacker eller i strid.
I dagsläget bidrar Sverige med omkring 90 man till Isaf-styrkan i Afghanistan, som totalt består av dryga 12 000 man från 35 länder. Men svenskarna kan snart bli fler: i början av december skall riksdagen rösta om en utökning av trupperna, och det är bara vänsterpartiet som motsätter sig den svenska operationen i Afghanistan.
Det är ingen tvekan om att Isaf-styrkorna behövs.
Fast vad händer om fler svenskar omkommer? Det har länge varit känt att omorganiseringen av det svenska försvaret innebär fler utlandsoperationer -- vilket i sin tur kan leda till att fler dör i strid. Men att diskutera risker är en sak, att hantera verkliga dödsfall är en helt annan.
I den nya verklighet vi lever i måste också de svåraste frågorna diskuteras öppet. Vilket pris är svenskarna egentligen villiga att betala för fred och demokrati i andra länder?