Det var en ödesdiger septemberdag 2000 i Gaza. En palestinsk manifestation avbröts av plötslig skottlossning, demonstranterna kastade sig i skydd eller flydde nerför gatan. Bakom en tunna hukade en far med sin son, tolvårige Mohammed al-Dura.
På plats var flera kameramän, däribland Talal Abu Rahma, på frilansuppdrag för franska TV2. Upphetsad tog han kontakt med sin uppdragsgivare och utlovade spektakulärt bildmaterial.
Abu Rahma hade fångat på bild hur israeliska prickskyttar kallblodigt och envist beskjutit al-Dura och fadern under mer än en halvtimme. Hur fadern som med sin egen kropp försökte skydda sin skräckslagna son till slut sårats och 12-åriga al-Dura skjutits till döds.
Det cirka en minut långa filmklippet kablades ut på franska TV2 utan fördröjning. Snart framkallade bilderna ursinniga proteststormar mot den israeliska arméns bestialitet i hela västvärlden. Liksom i Mellanöstern.
Snart svepte en ny våldsvåg över Gaza. Upprörda palestinska folkmassor släpade lynchade israeliska soldater längs Ramallahs gator och ropade om hämnd. Ja, efter attacken mot World Trade Center 2001 påminde rent av Usama bin Laden om händelsen: Måtte inte George W Bush glömma bilden av Muhammed al-Dura.
Den lille pojken hade blivit en ikon för muslimsk motståndskamp, överallt påminde hans porträtt om israelisk grymhet - i tv, propagandablad och skolböcker. Och överallt med en uppmaning till kamp, motstånd och våld.
Begripligt kanske. Men i dag vet vi att det finns en rad frågetecken både kring vad som hände den dagen och kring franska TV2:s rapportering. Det finns till och med de som hävdar att Muhammed al-Dura fortfarande är i livet och att dödsskjutningen var iscensatt av bland andra kameramannen Talal Abu Rahma. Några avgörande bevis för att israeliska soldater avsiktligen skulle ha skjutit pojken finns inte.
Detta framkom i samband med en rättsprocess, som ironiskt nog initierats av franska TV2 för att tysta skeptiska röster. När rätten krävde att få se filmupptagningen i sin helhet uppdagades egendomlighet efter egendomlighet, som att al-Dura lyfter på huvudet och sneglar mot kameran efter det att han ska ha skjutits till döds.
Melanie Phillips, som bland annat är krönikör för brittiska Daily Mail och kommentator för BBC, beskriver incidenten och det efterföljande mediehaveriet i det senaste numret av brittiska Standpoint. Hon drar en rad slutsatser.
Bland annat konstaterar hon att korrespondenter i Mellanöstern arbetar under extremt svåra förhållanden. Att de ofta är beroende av lokala frilansjournalister som inte sällan själva är inblandade i konflikten. Att kravet på rapportering 24 timmar om dygnet gör ordentlig källgranskning omöjlig.
Men också detta: Att det moderna kriget inte främst utkämpas med vapen utan med propaganda.
Även propaganda kan vara ett dödligt vapen.
"Den lille pojken hade blivit en ikon."