Ännu en gång har prostration förekommit vid en prästvigning i Linköpings domkyrka. Det handlar om en otidsenlig kroppslig underkastelse, influerad av katolicism, islam och den ortodoxa kyrkan. I den lutheranska, protestantiska kyrkan har den inget att göra.
Vid en prästvigning med prostration lägger sig den som ska vigas till präst raklång och framstupa med ansiktet mot golvet. I söndagens prästvigning var de två av de tre prästkandidaterna som valde prostrationen. För det är förvisso frivilligt.
I veckan som gått har biskop Martin Lind kritiserats för bland annat att vilja smygkatolicera kyrkan. Biskopens förtjusning i rökelse, ökad nattvardsfrekevens och lite mer förkärlek för prakt än vad som är brukligt på de flesta håll inom Svenska kyrkan har stört och oroat. Till detta kommer hans införande av prostration i samband med prästvigning.
Martin Lind är en populär biskop. Han är generös med sig själv och utövar sitt ämbete med kraft och energi. Just därför är det trist att han drar på sig kritik för att smyga in katolska moment i kyrkoritualerna.
Prostration har som ord senlatinskt ursprung och betyder "kasta till marken". Men ingenstans i bibelns nya testamente och uttolkningarna av detta finns något sagt om att Gud kräver underkastelse. I det kristna budskapet vill Gud tvärtom upprätta människor.
Därför går det inte att se prostration på annat sätt än att det har fått bli ett spektakulärt inslag avsett, att "roa" kyrkbesökarna. Seden påminner dessutom om ett förlegat över- underordningsschema.
Speciellt sorgligt är det att biskopen öppnat för kvinnor att välja prostration vid prästvigningen. Kvinnor inom kyrkan är redan pådyvlade underkastelser i en rad avseenden. Främst gäller det de kvinnliga prästerna, som fortfarande får stå ut med olika former av diskriminering från kvinnoprästmotståndarnas sida och bristande handfast stöd från kyrkoledningen.
Kvinnor som väljer att inleda sitt prästkall med att "kasta sig till marken" ger, förhoppningsvis ofrivilligt, näring åt föreställningen att de också framgent accepterar en underordning, som för länge sedan borde varit utraderad från den kyrkliga kartan.
En annan avigsida med prostration är att den, liksom andra katolskt präglade riter, fjärmar människor från en kyrka som redan blöder kraftigt när allt fler medlemmar överger den. Gudstjänster och andra förrättningar i kyrkan kan genom de nya, eller om man så vill nygamla, inslagen ge en slagsida åt det högkyrkliga, något som för många känns både främmande och skrämmande.
I Linköping förekom prostration för första gången 1996. Året efter, då det också var prostration vid en prästvigning, bemötte biskop Martin Lind kritiken mot den nyinförda och ifrågasatta ritualen genom att säga bland annat: "... seden accepteras av de fördomsfria medan de med fördomar och katolikskräck är kritiska".
Så kan det låta när argumenten tryter. Går det inte sakligt försvara sin uppfattning kan man förringa de personer som har en annan.
Det känns ändå hoppfullt att så få av dem som prästvigts genom åren har valt att kasta sig till marken för att markera sin underkastelse. Unga blivande präster tycks ha mer av människans upprättelse än av underkastelse i sitt trosbegrepp.
Prostration hör inte hemma i Svenska kyrkan. Den bör uteslutas ur prästvigningen med omedelbar verkan.