Rättegången mot Anna Lindhs misstänkte mördare Mijailo Mijailovic har varit en strikt procedur utan större överraskningar eller dramatik.
Nu är rättegången vilande i avvaktan på att den misstänkte ska genomgå rättspsykiatrisk undersökning.
På måndagen, den tredje och sista rättegångsdagen, klargjorde emellertid tingsrätten att den anser Mijailovic överbevisad - om mord eller dråp - och att det inte kunde bli tal om att bifalla försvarsadvokaten Peter Althins orealistiska krav på att hans klient skulle försättas på fri fot.
Den avgörande frågan är nu om Mijailovic var psykiskt störd eller sjuk då han besinningslöst stack ner utrikesminister Anna Lindh i NK-varuhuset i Stockholm den 10 september förra året. Svaret på frågan föreligger först då den rättspsykiatriska undersökningen är genomförd.
Åklagarsidan gjorde ett trovärdigt intryck då den hävdade att Mijailovic knappast var otillräknelig vid dådet, med tanke på hur målmedvetet och rationellt han betedde sig såväl före som efter detta.
Försvarssidans argumentering kändes svagare och mindre väl underbyggd. Inga experter som kunde stryka effekten av att Mijailovic påstår sig ha tagit flera olika mediciner och hamnat i ett okontrollerat tillstånd hade kallats. Inte heller vittnade någon av den misstänktes läkare om vilken mental status den misstänkte kunde tänkas ha haft då han knivhögg utrikesministern.
Tillräknelig och ansvarig eller otillräknelig och inte ansvarig? är alltså frågan. Mord eller dråp? Skillnaden för Mijailovic är ett långt fängelsestraff eller rättspsykiatrisk vård på obestämd tid.
Peter Althin framställde i sitt slutanförande sin klient som ett offer. Ett offer för bristerna i psykvården och ett hårdnande samhällsklimat. För en stund lät Althin som den riksdagsledamot han är då han inte utövar sitt juristyrke.
Och det låter sig förstås sägas att Mijailovic är ett offer. En människa som hamnat vid sidan om. En man som gått runt till olika läkare för att få maximalt många recept på både lugnande och triggande läkemedel.
Frågan är om detta kan förklara att han knivhugger en person till döds eller ses som förmild-rande omständigheter.
En annan fråga av betydelse är om Mijailovic handlat uppsåtligt eller i en stundens ingivelse.
Nu är emellertid den tre dagar långa rättegången mot Mijailo Mijailovic över. Den har varit en av de första som direktsänts i etermedierna, vilket har vållat en bitvis upphetsad debatt. På en del håll har direktsändandet betecknats som "gruppterapi för svenska folket" som fortfarande befinner sig i ett traumatiskt tillstånd efter Palmemålet. Andra har framhållit att sändningarna ytterligare stigmatiserat en redan hårt prövad människa.
I efterhand kan dock konstateras att direktsändningarna från rättegången genomförts på ett ansvarsfullt sätt och att de med stor sannolikhet skapat större kunskap om hur rättegångar går till.
Debatten om direktåtergivning i radio och tv har dock till vissa delar präglats av ett allvarligt missförstånd. Den har alltför mycket tagit fasta på att allmänheten har ett legitimt intresse för vad som sker när en misstänkt ministermördare rannsakas. Men det är inte allmänhetens intresse för saken som primärt åsyftas i offentlighetsprincipens regel om öppna rättegångar. Syftet är i första hand att slå vakt om att det finns en insyn som garanterar att en misstänkt och anklagad person behandlas så som lagen föreskriver.
Det ska inte vara möjligt att, som exempelvis i Chile efter Allendes fall, fösa ihop regimkritiska människor och summariskt rannsaka dem bakom obönhörligt stängda dörrar.