Det är inte bara Sveriges badorter som lever upp på sommaren. Landets fornminnesplatser har högsäsong även de, om än mindre uppmärksammat. Östergötlands är ett av de gyllene regionerna för de allt större skarorna av historiskt intresserade som söker vindslag från den gåtfulla tiden före riddar Arn. Som det mest majestätiska exemplet på landskapets forntida betydelse står förstås den fantastiska Rök-stenen. Men den nyfikne kan också botanisera bland alla fornborgar, till antalet flera här än i något annat landskap, som vittnar om den dramatiska tid då svearna trängde fram, först mot Vikbolandet och därefter längre in främst längs vattenlederna.
Vi lär av de lämningar vi ser. Men frågan om det vi inte ser egentligen är mer intressant. Vår forntid ligger ju till stor del -- kanske till större delen -- begravd i jorden, ouppgrävd, för att Riks-antikvarieämbetet saknar pengar till sådana projekt.
Det kan tyckas vara en mindre problem så länge föremålen ändå ligger där, men under senare år har man uppmärksammat ett förödande hot mot svenska fornfynd: De vittrar sönder i den alltmer förgiftade jorden. Bevaringsteknikerna har blivit bättre, men de föremål som för tjugo år sedan grävdes fram var ofta i väsentligt bättre skick än de motsvariga som tas upp i dag. Vårt kulturarv ligger bokstavligen och fräts sönder.
Riksantikvarieämbetets verksamhet tillhör statens oundgängliga kärnuppgifter. Men paradoxalt nog hör ändå ämbetet till de myndigheter som behandlas med en politisk axelryckning av makthavarna. Kulturvård är inte politiskt "hett". Behandlingen av verket i samband med utlokaliseringen av myndigheter från Stockholm nyligen bär syn för sägen.
Men framför allt handlar det förstås om pengar. Kulturvård handlar ju om kultur och då är avkastningen av infört kapital inte kvantifierbart. Saker och ting går inte att mäta och stolpa upp hur som helst. För politiker handlar det därför om en mycket suspekt investering. Ytterst sällan har ju heller politiker på toppnivå egna erfarenheter av kulturarbete eller humaniora över huvud taget.
Därför finns knappt pengar till någonting inom arkeologin, för-utom det absolut mest nödvändiga, såsom utgrävningar inför stora vägdragningar. Desto mer energi märks istället hos plundrare som dränerar landet på fornskatter. Nyutexaminerade arkeologer går rakt ut i arbetslöshet samtidigt som fornminnesmärkta platser betrampas av skattjuvar.
Situationen borde vara den omvända. Istället för att leva på svältkost borde Riksantkvarieämbetet tillskjutas en väl tilltagen räddningssumma för Sveriges dolda fornföremål. Landet borde under några år dammsugas på fyndplatser för att rädda föremålen både från miljöförstörelse och plundrare. Fortsätter utvecklingen på det sätt vi ser i dag är det snart för sent. Är Sverige en kulturnation eller inte? De som reste Rökstenen lämnade långt mer i arv åt oss. Det är bara att gräva fram det.