Citaten från Lars Noréns nya pjäs "Krig" har monterats ned i Linköping. Efter tisdagens fruktansvärda dåd kunde skyltarna omöjligt vara kvar. Inte bara med tanke på den koppling som eventuellt finns mellan de skrämmande citaten och det förfärliga brottet. Utan också med tanke på de anhöriga och andra närstående som har drabbats av chock och förlamande sorg.
Även de barn och vuxna som inte var bekanta med offren - men som nu känner rädsla och genuint medlidande - har ställt fullt legitima krav på att slippa se.
Därmed inte sagt att konstnärerna bakom projektet borde brännmärkas.
Syftet med att placera ut citaten var att väcka tankar om hur civila drabbas i stridigheter, om hur övergrepp mot "de andra" legitimeras. Som de gjorde under 1990-talets krig på Balkan, för att nämna ett exempel.
Konstnärerna kunde sannolikt inte tänka sig att någon förvirrad eller sjuk person skulle kunna tolka budskapet som en direkt uppmaning att begå ett horribelt brott
En som däremot menar att han kunnat förutse en del faror är Sten Levander, professor i rättspsykiatri.
I gårdagens P1 Morgon sade han att psykotiska personer mycket väl kan tolka liknande skyltar som ett personligt och uppfordrande budskap.
Men Levander påminde också om att han kan dra en sådan slutsats tack vare sin yrkeskunskap. Därför var professor Sten Levander också noga med att inte fördöma konstnärerna.
Om tisdagens dåd begicks av en person med allvarlig psykisk ohälsa är ännu oklart.
Alldeles oavsett har frågan väckts om vem som har makten över - och ansvaret för - det offentliga rummet.
Traditionellt sett brukar den svenska stadsmiljön vara funktionell och förutsägbar, den har som mål att inte stöta bort människor.
Ett brott mot den traditionen utgjorde just det tjugotal skyltar som skapades av konstnärsduon FA+ på uppdrag av Forum för levande historia och placerades ut i samband med Riksteaterns föreställning "Krig".
Den goda avsikten var att skaka om passerande stadsbor, att väcka starka känslor och skapa förståelse.
Men i tisdags blev budskapet för tungt att bära.
Borde Linköpings kommun redan från början sagt nej till installationen? Den frågan är inte enkel att besvara, annat än med facit i hand.
Den konstnärliga friheten ska vara närmast oinskränkt, även om det finns vissa gränser för vad som hör hemma i det offentliga rummet. Framöver tycks det finnas goda skäl både för kommuner och för myndigheter att ta den psykiatriska expertisens varningar på allvar.
Ett intressant konstprojekt ville påminna om rädslan, och om människans mest ondskefulla förmågor.
Att sådan grymhet och brist på medkänsla existerar är stundtals obegripligt. Men det är bevisligen alldeles sant.