Den republikanske senatorn och presidentkandidaten Rand Paul lyckades under natten till måndagen hindra kongressen från att godkänna ännu en förlängning av the Patriot Act. Det är lagen som panikartat tillkom efter terrordåden den 11 september 2001, och som ger underrättelseorganet NSA möjlighet till ett närmast ohämmat trålande i datortrafiken - i praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina egna medborgare.
På det internationella planet har NSA bland annat svenska FRA som pålitlig leverantör i sitt grandiosa informationsfiskande (tacka Sveriges riksdag och FRA-lagen för det). Genom visselblåsaren Edward Snowdens hjältemodiga avslöjanden har hela världen fått inblick i denna skrämmande hantering, där värdet av människors privatliv och integritet bredvilligt offras i terroristjakten. Varje demokratiskt land måste naturligtvis ha en underrättelsetjänst. Men dess verksamhet ska skydda friheten och tryggheten åt invånarna, inte riskera att göra oss att göra ofriare och otryggare.
Har the Patriot Act ens varit särskilt effektiv? En sak kan tveklöst fastställas. USA hade inte behövt the Patriot Acts drastiskt utökade befogenheter för att stoppa 11 septemberattackerna. Richard Clarke, nationell säkerhets- och terroristexpert åt presidenterna Bill Clinton och George W Bush, visar i sin bok Against All Enemies. Inside America’s War on Terror" (2004) att USA hade massor av information om al-Qaida och de mordiska islamisternas planer.
Man kunde exempelvis oskadliggjort Usama bin Laden så tidigt som 1993. Man visste även namnen på flygplanskaparna och kunde gripit dem innan Word Trade Centers tvillingtorn blev ett brinnande inferno. Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelsetjänstens ledning gjorde tyvärr att historien fick ett annat förlopp - trots att det alltså egentligen inte var något fel på den informationsinhämtningskapacitet som redan fanns.
I det ljuset framstår the Patriot Act som en överilad skapelse, snarare utslag av desperation och paranoia än kallt strategiskt kalkylerande. Rand Paul har länge försökt väcka opinionen i frågan, vilket delvis tycks ha burit frukt. En betydande majoritet av amerikanska folket är skeptiskt inställda till NSA:s massavlyssning, och även om tunga republikaner i senaten ville fortsätta att ge NSA ograverat trålutrymme i data- och telekommunikationerna blev så nu inte fallet.
En ny lag, the USA Freedom Act, passerade i veckan kongressen som innebär vissa inskränkningar i regelverket jämfört med tidigare. Men NSA förblir en väldig storebrorsapparat och det finns skäl att erinra om vad Ronald Reagan konstaterade en gång: "No government ever voluntarily reduces itself in size. Government programs, once launched, never disappear".
Förhoppningsvis kan Rand Paul (som även röstade nej till the USA Freedom Act) bevisa motsatsen om han klarar att gå vägen till Vita huset 2016. Hans envisa opposition mot massavlyssningsraseriet är en idéburen liberal kamp för skydda inte bara amerikanernas individuella rättigheter - utan även våra. Det statliga övervakningsindustriella komplexet känner ju som bekant inga gränser.