Jag åt lunch med Gunilla Carlsson i tisdags. Vi satt på Stora Hotellets veranda med fönstren öppna mot ett ännu solvarmt torg. Moderaternas förste vice ordförande är uppvuxen utanför Vad-stena och det var här hon engagerade sig politiskt i Muf. Sedan dess har hon gjort karriär. Ledamot av Europaparlamentet i sex år och riksdagsledamot för Stockholmsmoderaterna sedan 2002, i dag bland annat vice ordförande i utrikesutskottet. När riddaren av den sorgliga skepnaden, Bo Lundgren, avgick fanns hon med i diskussionen om ny partiledare.
Vid en borgerlig valseger nästa höst är Gunilla Carlsson en själv-klar ministerkandidat. Och nu ska hon kandidera på moderaternas östgötalista.
-- Jag kommer härifrån, det känns som naturligt, säger hon och hugger in på det stekta fläsket.
-- Jag gillar husmanskost. Hinner sällan göra det hemma, men brukar passa på när jag är ute så här.
Valfläsk är hon mindre intresserad av att tala om. Löften om vad som ska ske i framtiden ska uttalas med försiktighet och Gunilla Carlsson talar hellre om den snabba utvecklingen i det egna partiet. Om det smärtsamma valnederlaget 2002, nyorienteringen mot mitten i svensk politik och den häpnadsväckande utvecklingen i opinionsundersökningarna. Själv tycker inte Gunilla Carlsson att vandringen mot mitten är en nyhet:
-- Snarare är det en återgång till den politik partiet förde fram till någon gång i mitten av 80-talet, ett brett ansvarstagande för samhällets utveckling. Det har varit vår traditionella roll. Det finns en opposition mot nymodigheterna. Senast i helgen markerade riksdagsledamot Anne-Marie Pålsson ett starkt missnöje med att partiet släppt motståndet mot värnskatten. Och hon är inte ensam. På partistämman senare i augusti kanske vi få se ett första litet uppror mot Reinfeldt. Men Gunilla Carlsson är inte orolig:
-- Jag känner att vi har den stora majoriteten med oss.
Och hur påverkas hon av att väljas till riksdagen av östgötar istället för stockholmare?
-- Jag hoppas kunna fortsätta arbeta i riksdagen och ägna mig mycket åt internationella frågor. Men för att jag inte ska fara iväg och tappa kontakten med svensk vardagsverklighet tror jag att ett engagemang även för min hemmaregion är viktigt.
Stockholm, Östergötland och världen. Det låter som en bra blandning.