Riksbankens räntesänkning i går gav eko i Europa. Det svenska riksbanksbeslutet satte omedelbart press på ECB, den europeiska centralbanken. Krav på att ECB måste följa det svenska exemplet restes av bland andra den tyske finansministern.
Och Riksbankens sänkning är dramatisk. Det handlar om en sänkning med tjugofem procent. Men även om beskedet ledde till dramatik i finanskretsar i omvärlden är det inte alls säkert att effekterna på den ekonomiska utvecklingen kommer att bli särskilt kännbara.
Den politiska förhoppningen, hos regeringen, är annars just att räntesänkningen skall stimulera ekonomin och inte minst leda till att det skapas fler nya jobb. Hård kritik har tidigare riktats från socialdemokratiskt håll mot Riksbanken för att den inte sänkt räntan.
Men riksbankschefen ville i går inte alls göra någon sådan stark koppling mellan sänkt ränta och jobbtillväxt. Någon effekt kan den tänkas få, men den blir knappast mer än marginell, löd budskapet.
Den socialdemokratiska förhoppningen är att individer och hushåll kommer att konsumera mera när de får mer pengar över som en följd av lägre räntekostnader. Och när det konsumeras mer, blir det också fler jobb.
Den praktiska, ekonomiska verkligheten är emellertid sällan förenklat schematisk. Så var det till exempel med de "dynamiska effekter" som de borgerliga talade mycket om för drygt ett decennium sedan.
Då var tanken att sänkta skatter automatiskt skulle leda till att det skapades nya jobb. Därför skulle minskningen av skatteintäkterna bara bli ett snabbt övergående problem, finansieringen av välfärden inte äventyras. I dag är man mer försiktig med att sätta sin tilltro till automatiken i en sådan dynamik.
Sanningen är att de ekonomiska trenderna styrs av en rad olika faktorer som kan förstärka eller ta ut varandra. Allt är förstås betydelsefullt, skatterna såväl som räntan, men de exakta effekterna går sällan att förutse.
De förhoppningar som nu knyts till den sänkta räntan hänger som sagt samman med föreställningen att den högre räntan hittills dämpat människors konsumtionslust, och att denna nu kommer att släppas fri.
Självklart har höga räntekostnader en dämpande effekt på konsumtion och investeringar, men det är för den skull inte givet att en sänkning får den förväntade, stimulerande effekten.
Det beror också på andra faktorer, inte minst på vad människor mer allmänt tror om den fortsatta ekonomiska utvecklingen.
Och den dominerande känslan i dag är snarare oro. Då sparar man hellre än konsumerar. I Sverige, liksom i resten av Europa och i Amerika växer oron över globaliseringen, över att jobben flyttar till Asien, samtidigt som inga eller få nya tillkommer på hemmaplan.
Sett i detta, högdramatiska perspektiv -- det är bokstavligen avindustrialisering som hotar -- är Riksbankens räntesänkning knappast något som vi skall fästa alltför stora förhoppningar på som lösning.