Rådet berömmer nämligen regeringens politik fram till krisen: Jobbskatteavdragen och förändringarna av a-kassan ökar sysselsättningen och sänker jämviktsarbetslösheten långsiktigt. Budgeten som regeringen lade fram hösten 2008 var väl motiverad med den information som fanns då. Rådet kritiserar inte regeringen för att de inte förutspådde djupet i den ekonomiska krisen - eftersom varken de själva eller andra bedömare gjorde det.
Kritiken mot regeringen handlar om hur krisen ska hanteras. Det är framförallt på fyra punkter som rådet vill se en annan politik:
1) Regeringen är för försiktig. Extrem lågkonjunktur kräver extrema åtgärder, resonerar rådet, och vill att regeringen tillfälligt struntar i utgiftstaket.
2) Pengarna som då frigörs ska gå till större statliga bidrag till kommunerna.
3) ...och en tillfällig höjning av a-kassan.
4) ...och utbyggnad av arbetsmarknadsutbildningen.
Punkt 1 är alltså en förutsättning för de andra punkterna, och ettan är kontroversiell. Det är tveksamt om en S-regering hade struntat i utgiftstaket - Mona Sahlin krävde ju att V accepterade budgetreglerna för att få vara med i rödgröna gänget.
Dessutom kritiserar rådet mixtrandet med bromsen i pensionssystemet, eftersom det rubbar förtroendet för modellen. Att mixtra med utgiftstaket borde väl ha samma effekt? Rådet bortser också från att läget i Baltikum kan tvinga regeringen att rädda flera svenska storbanker, den främsta anledningen till Anders Borgs försiktighet.
Men även om man bortser från utgiftstaket ger rapporten inte 1-0 till S. När rådet vill se en tillfällig höjning av a-kassan är nyckelordet tillfällig. Alliansens sänkning av ersättningarna anses helt rätt i normal- och högkonjunktur, eftersom det får fler att jobba. Rådet förespråkar definitivt ingen permanent höjning.
Rådet är också mycket kritiska till arbetsmarknadsutbildningarna på 90-talet, och lyckas inte förklara varför man trots detta vill ha en utbyggnad nu. Rådet beskriver att till yrkesvux söker man själv för att man vill utbilda sig, till arbetsmarknadsutbildningen blir man anvisad från arbetsförmedlingen. Om man tror att motivation är avgörande för utbildningsprestation blir valet självklart.
För övrigt vill Finanspolitiska rådet bygga in så många automatiska funktioner i ekonomin att politiken nästan blir överflödig. På sikt vill rådet ha a-kasseersättning och statsbidrag till kommunerna som följer konjunkturen och pensionsålder som följer medellivslängden. Om detta beror på att rådet misstror politiker i allmänhet eller att de räds en rödgrön valseger 2010 ska vara osagt. Vänsterröster som just nu jublar över Finanspolitiska rådet brukar dock inte gilla att politikernas makt minskar.