Johan Norberg är en udda fågel i den svenska samhällsdebatten. Han kallar sig själv klassisk liberal, men tillskrivs ofta epitetet nyliberal. Han försvarar individernas och marknadens frihet mot statens och kollektivets makt och fördelningspolitik, och som en logisk konsekvens är han är för fri invandring. Norberg har också gömt utvisningshotade flyktingar.
Därför blev det underligt när vänsterdebattören och journalisten Andreas Malm (DN 10/2) anklagade Norberg för att vara islamofob. En bitter debatt uppstod, som det inte finns utrymme att gå in på här. Malm har tvingats erkänna att Norberg inte är islamofob. Men Malm ger sig inte så lätt: han hävdar fortfarande (Expressen 20/2) att rasism och liberalism glider ihop, och att gränserna mellan de två blir suddigare.
För att bevisa sin tes utgår Malm från en vanlig borgerlig kritik mot den svällande socialdemokratiska välfärdsstaten - att den tar ifrån medborgarna deras driftighet och handlingskraft och gör dem passiviserade. Så långt är det lätt att hänga med.
Men sedan kommer ett mentalt skutt: till den borgerliga kritiken lägger Malm islamofobernas idé att medborgarna är "oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd". Malm hävdar att den svenska regeringen resonerar just så, och "bevisar" det med Jan Björklunds och Nyamko Sabunis reform av SFI.
Att Björklund och Sabuni ger invandrare bättre förutsättningar att lära sig svenska genom att satsa drygt 60 miljoner kronor på SFI är knappast rasistiskt. Att de samtidigt sätter en tidsgräns, så att elever inte kan stanna i SFI hur länge som helst, innebär skärpta krav på invandrarna. Liknande kravskärpningar har regeringen infört i a-kassan och sjukförsäkringen - eftersom en viktig del av regeringens politik är att förtydliga individens eget ansvar. Med frihet följer ansvar, det gäller alla samhällsmedborgare och är inte en rasistisk attack på invandrare.
Malm gillar uppenbarligen inte liberala idéer om att statens makt och inflytande bör begränsas för att individerna i högre grad ska vara chefer i sina egna liv. Men i stället för att säga det försöker han smutskasta liberalismen, likställa den med rasism genom "guilt-by-association"-argumentation. Rasism har dock ingen höger-vänster-koppling - den hämtar sin näring i hat, rädsla, missunnsamhet och avundsjuka.
Malm som har vänsteråsikter tror att ökad frihet för individerna och skärpta bidragssystem leder till rasism. En borgerlig debattör skulle tvärtom kunna säga att den starka staten med höga skatter och bidrag leder till rasism eftersom medborgare som bevakar "sina" bidrag inte vill dela med sig till invandrare.
Det säger egentligen inget om rasismen, utan visar bara skillnaden mellan höger och vänster i synen på stat, individ, skatter och bidrag. Och oavsett höger eller vänster - att använda rasiststämpeln som vapen mot meningsmotståndare tyder på att man inte tar riktig rasism på allvar.