De senaste åren har det förts en livlig debatt om integration och diskriminering. Den har kretsat kring frågor som vilka krav man kan ställa på anpassning från invandrares sida, och vilka hinder det finns för nyblivna svenskar att ta sig in i arbetsliv och samhälle. Fördomar har skärskådats. Den allmänna tendensen att underskatta invandrare har satts under lupp, och den utbredda oförmågan att ta tillvara utländska utbildningar och begåvningar har kritiserats.
Detta är en viktig diskussion som måste fortsätta. Men på något vis har ambitionen att exponera den mera omedvetna, strukturella rasismen gjort att den alldeles öppna och våldsamma kommit i skymundan.
Inte så att den öppna och organiserade rasismen skulle ha försvunnit. De rasistiska grupperna har fortsatt att systematiskt förfölja uttalade antirasister, med allt från namnlistor på nätet till våldsamma hot och fysiska angrepp. Och de har fortsatt att överfalla invandrare på stan.
Helgens gängattack på en ensam invandrare vid Linköpings Resecentrum är en plågsam påminnelse om detta. Återigen sticker rasismen fram sitt fula tryne. De misstänkta är nazister som är välkända hos polisen. Åtminstone en av de gripna unga männen har ett digert brottsregister, med tidigare misshandelsdom och nu senast åtal för vapeninnehav och misstanke om rån, misshandel och ofredande.
Det går att skönja ett skrämmande mönster i den senaste tidens rasistiska överfall. En eller ett par invandrare blir överfallna av ett gäng unga nazister i centrala Linköping, ofta just vid Resecentrum, ofta med hjälp av tårgas.
Detta mönster måste brytas. Först och främst krävs insatser från polis och rättsväsende. En första självklar åtgärd är att förbättra bevakningen vid Resecentrum under kvällar och helger. Alla ska kunna känna sig trygga där, oavsett hudfärg. Det duger inte att Resecentrum med jämna mellanrum förvandlas till någon sorts Rasistcentrum.
Vad gäller domstolarnas verksamhet får vi hoppas att de inte låtit sig påverkas i förslappande riktning av den senaste tidens minskade fokus på rasistiskt våld. Våldsdåd med rasistiska motiv ger underlag för strängare straff, och det måste givetvis tillämpas.
Pågående insatser mot rasism i skolor och ungdomsverksamhet måste också fortsätta med förnyad kraft. Den typen av insatser får kanske inte lika mycket uppmärksamhet och uppskattning som när de satte igång på åttio- och nittiotalet, men de är precis lika viktiga.
Diskussionen om vardaglig segregation och nedlåtenhet mot invandrare i krogköer och anställningssituationer behöver också fortsätta. Sådana destruktiva krafter måste motarbetas med fantasi, kreativitet och eftertanke. Men vi får inte glömma att det också finns en öppen, våldsam och livsfarlig rasism. Den kan bara bemötas med kompromisslöst fördömande.