"Gör kronan på hans hjässa lätt och all din tro till honom sätt", sjöng riksdagsledamöterna traditionsenligt för Carl XVI Gustaf innan monarken i går höll sitt tal och förklarade att riksdagen kunde påbörja sitt nya arbetsår.
Ceremonin kan tyckas som en oförarglig ritual. Men vad är det för signal den egentligen sänder? Borde inte riksdagsledamöterna förklara all sin tro till demokratins ideal, istället för att underdånigt lovsjunga en icke-vald person vars märkliga ämbete bygger på ojämlikhet, distansering och förtrollning?
All makt utgår från folket, förkunnar regeringsformen. Det är således vi, som genom våra valda ombud i riksdagen, utgör kronan i folkstyret. Inte kungen. Så vad har han då i parlamentet att göra? Inget alls, menade Peter Althin och Mia Sydow Mölleby från Republikanska föreningen på tisdagens DN Debatt. De ansåg att talmannen fortsättningsvis själv skulle öppna riksmötet och be kungen stanna hemma i sitt slott. Knappast någon orimlig ståndpunkt. Å andra sidan, om man vill vara lite elak: är inte denna ceremoni samtidigt ganska symptomatisk för en institution där ledamöterna är vana att böja sina nackar? Riksdagen ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige. Men ironiskt nog påminner parlamentet om en modern variant av 1700-talskungen Adolf Fredrik. Formellt förkroppsligande han den högsta makten. Men i praktiken var han reducerad till blott en namnstämpel för regeringsbesluten och fyllde sina dagar med att svarva snusdosor.Förra året utkom Ann-Marie Pålsson med en uppmärksammad bok om sin period som riksdagsledamot för Moderaterna. Hon hävdade att Sverige hade världens svagaste och mest osjälvständiga parlamentariker. Bokens titel var i sig talande: "Knapptryckarkompaniet". Ledamöterna var helt i händerna på sina partiledningar och utrymmet för eget agerande var minimalt. Som tillhörande regeringskoalitionen skulle Pålsson och hennes partikamrater enbart verkställa besluten som dikterades från Rosenbad. "Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat", uppges statsminister Fredrik Reinfeldt ha rutit åt den moderata riksdagsgruppen vid ett tillfälle. Hennes redogörelse är djupt nedslående läsning, men vittnesmål med liknande innehåll är inte ovanliga från ledamöter även ur andra partier. Känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget är återkommande.
Uppenbart är att regeringskansliets inflytande svällt på bekostnad av parlamentets. Bara en sådan sak att ministrarna föredrar att portionera ut nyheter om statsbudgeten till medierna innan den presenteras för riksdagen, tyder näppeligen på större respekt för folkets valda ombud. Som vi själva som röstat fram dem sällan ens vet namnen på för övrigt. Möjligen skulle riksdagens ställning kunna stärkas dels genom ett mer renodlat personval, dels genom att ledamöternas antal skärs ned från dagens 349 anonyma stycken till, låt säga, 149. Då kunde ansvaret bli tydligare och ledamöternas incitament att räta på sina kuvade ryggar förbättras.