Tjejer är rädda för att gå hem ensamma på kvällen medan killar inte är det, berättar Corren i dag. Samtidigt visar brottsstatistiken att det borde vara tvärtom: tjejerna löper väldigt liten risk att utsättas för överfallsvåld, medan killarna har all anledning att vara rädda.
Man kan ta det som ett bevis för att båda könen är irrationella, men så enkelt är det inte.
Det rådande manlighetsidealet tillåter ingen rädsla. Kanske förtränger killarna därför oron, trots att de löper verkliga risker.
Och som en forskare påpekar har nästan alla unga tjejer upplevt sexistiska kommentarer eller tafsande. Sådana intrång i den personliga integriteten gör att överfallsvåldtäkten inte känns osannolik, vad än brottsstatistiken säger.
Tjejernas rädsla och killarnas icke-rädsla är alltså mer rationella än de först verkar, men känslorna är ett problem.
Rädslan får tjejerna att begränsa sig själva. Det leder till en ofrihet som inte är acceptabel.
Icke-rädslan får killarna att ta onödiga risker. Misshandel och olycksfall som beror på unga killars "tuppande" inför varandra är alltid meningslösa tragedier