Gemensam vårdnad innebär i dag att större beslut gällande barnets framtid inte får fattas ensamt av den ena eller andra föräldern. Båda måste vara överens. Därvidlag har problem uppstått när den ena föräldern anser att barnet är i behov av vård eller sociala insatser, som psykologhjälp, och den andra sätter sig emot. Är föräldrarna oense har följden blivit att ingenting görs, oavsett vad professionella inom vård eller socialtjänst anser.
Att barnet hamnar i kläm i en sådan situation har organisationer som Rädda Barnen och Barnombudsmannen (BO) påtalat flera gånger, men först nu har regeringen vågat reagera. Lagen ska ändras så att det räcker med den ena förälderns godkännande till insatser som gäller psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling enligt hälso- och sjukvårdslagen, behandling i öppna former inom socialtjänsten eller utseende av kontaktperson, alternativt stöd enligt LSS. Anledningen till den tidigare tvekan är ståndpunkten - som fortfarande gäller - att föräldrar vet vad som är bäst för deras barn.
Men barnets behov måste gå före den ena förälderns, resonerar justitieminister Beatrice Ask (M), vilket Rädda Barnen välkomnar. Det här sätter barnet i fokus, menar Eva Svedling, sektionschef Rädda Barnens Sverigeprogram, eftersom den ena föräldern inte längre kan blockera en insats (P1 Morgon 7/2). Även BO är positiva men poängterar att det bästa är om båda föräldrarna är överens - förstås.
Föreningen Pappa-barn tycker att regeringens förslag är bra, men ordföranden Michael Alonzo höjer ett varningens finger: Vår bild är att myndigheter ofta har en högre tilltro till mammor, säger han till SvD (8/2). Ledamoten Omar Damouk ser också en risk att systemet kommer att utnyttjas.
Det är viktiga påpekanden. Pappor upplever ofta att de hamnar på undantag och att deras argument inte väger lika tungt som mammans, något som definitivt kan tänkas utnyttjas av mamman. Tänk till exempel en situation där mamman hävdar att barnet behöver vård på grund av sexuella övergrepp och pappan säger nej till sådan för att det helt enkelt inte är sant.
Samtidigt måste hälso- och sjukvården ha förtroendet att de professionella kan bedöma huruvida ett barn är i behov av vård eller inte. Till syvende och sist kokar saken ner till frågan om vem som lider mest när en förälder motsätter sig en utredning eller vård enligt socialnämndens rekommendation; ett barn i behov av hjälp som ingen får eller föräldern som blir överkörd. Då är svaret inte lika komplicerat. Risken att utredningar om vård blir ett slagträ i föräldrars tvister bör inte stå i vägen för en lagändring som sätter barnets bästa främst.