Tänk dig att du ställer dig i kön på ett café eller i en affär. Du väntar och väntar, men kön rör sig inte. Till slut går du därifrån, muttrar för dig själv att "behöver de inte mina pengar ska jag inte vara till besvär", och går till någon konkurrent.
Den offentliga vården är ett annat kapitel. En östgöte i behov av akutvård har inte så många konkurrenter att välja mellan. Och även om det finns privata mottagningar i länet har landstinget fortfarande monopol på mycket av den specialiserade vården.
Corren har i en serie artiklar skildrat hur patienter har tvingats till orimlig väntan främst på akuten, men också på sådant som undersökning och behandling av knäskador. Det som framträder är en dålig organisation, där mycket tid verkar ägnas åt att jaga vårdplatser åt akutpatienter, eller att göra nya bedömningar av patienter som kommer direkt från akuten i Motala.
Problemet är, som professor Jan Ekstrand säger till Corren (30/4), att den offentliga vården inte har samma incitament som den privata vården att kapa köerna. Ekstrand föreslår att klagomål ska leda till löneavdrag för ansvariga chefer, och att administrativa avvikelser ska tas på samma allvar som medicinska avvikelser.
Det är kloka förslag, som ligger i linje med den kömiljard regeringen har infört (landsting som når vissa kömål får dela på en miljard). Löneavdrag skulle kunna kombineras med en bonus - att personal på avdelningar som lyckas korta sina väntetider får en lönebonus.
Sjukskrivningskostnader bör också lyftas i sammanhanget. Michael Utterström (Corren 28/4) fick vänta sju veckor på en diagnos, eftersom magnetkameraundersökningen för 5 000 kronor inte fick "kostas på vem som helst". I väntan på ortopedundersökning erbjöds han sjukskrivning. Om Utterström hade sagt ja hade både han själv, hans arbetsgivare och skattekollektivet (genom sjukförsäkringen) lidit en större ekonomisk skada än de 5 000 kronor magnetkameran inte fick kosta.
Detta är förklaringen till att många arbetsgivare tecknar privata sjukförsäkringar för sina anställda. De har inte råd med kostnaderna - sjuklön, vikarie, produktionsbortfall - när en anställd sitter fast i vårdkön. Om vården på något sätt tvingades stå för sjukskrivningar som bara beror på vårdköer skulle det bli ett tungt incitament att korta väntetiderna.
När vårdcentraler och kliniker med missnöjda patienter får extraresurser av politikerna blir incitamenten förvridna. Om de enheter som misslyckas med sitt uppdrag ständigt får mer pengar än de som lyckas blir lärdomen att det gäller att ha köer och missnöjda patienter för att få pengar.
Därför är det inte standardfrasen "mer resurser" som kapar vårdköerna. I stället måste den offentliga vården få ekonomiska incitament att organisera sig effektivare: Kömiljard, löneavdrag, bonus och något slags ansvar för körelaterade sjukskrivningar. De flesta är nöjda med vården när de väl får den, men de köproblem Corren har beskrivit kan ingen vara nöjd med.