Dubbla danska ursäkter. Det var en av gårdagens rubriker apropå den senaste händelseutvecklingen kring Jyllands-Postens satirteckningar av Muhammed. Men är det sant?
Nja, en sanning med modifikation. Statsminister Anders Fogh Rasmussen förklarade att han personligen inte ville framställa Muhammed eller andra religiösa gestalter på ett sätt som kränker någon, inte mer än så. Jyllands-Postens chefredaktör har i ett öppet brev riktat till arabiska medier bett om ursäkt för att publiceringen uppenbarligen kränkt många muslimer men inte bett om ursäkt för själva publiceringen.
Man går alltså kritikerna till mötes så långt det är möjligt, men utan att be om ursäkt på det sätt som egentligen krävts och som vore principiellt omöjligt att tillmötesgå.
Men svenska medier basunerar ut begreppet "ursäkt" med högst varierande grader av förtydliganden. Sveriges utrikesminister förklarar att hon är lättad över ursäkten.
Och så intervjuas skandinaviska imamer. Godtar de ursäkten? Jodå, här och var är man nöjd. Nu får man bara hoppas att det slutar här, och att Danmark inte har satt igång en okontrollerbar vrede, får vi veta. Men det skall nog ordna sig.
Normala, moderata svenska muslimer får alltså veta av såväl imamer som övrig svensk offentlighet att saker och ting förhoppningsvis löser sig på bästa sätt för att ursäkten till slut kom.
Det är ett livsfarligt intellektuellt tillstånd. Ett helt trossamfund förespeglas att de har rätt att kräva ursäkter så fort någon skojar om deras religion.
Är det lyckad samlevnad? Är det medborgarskap på lika villkor? Nej, det är ett steg tillbaka för båda dessa värden. Det är ett sätt för samhället att köpa tillfälligt andrum, att skjuta ett problem på framtiden och dessutom förvärra det. Nästa gång en föregiven provokation seglar upp, kanske i Sverige, varför skulle då integrerade liberala muslimer anstränga sig för att argumentera för yttrandefriheten när de inte får någon offentlig uppbackning?
I Sverige, Danmark och resten av västvärlden råder yttrandefrihet. Jyllands-Posten har inte bett om ursäkt för att de har nyttjat denna frihet. De bör inte göra det och kommer förhoppningsvis inte att göra det. För varje ansvarstagande utrikesminister, imam och opinionsbildare är detta en oavvislig utgångspunkt, och det får gärna sägas högt så att inga missförstånd uppstår.