Sverige kan komma att minska antalet FN-organ som fördelar det svenska biståndet. Det meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson på gårdagens DN Debatt samt vid en presskonferens som hölls samma dag.
Det gäller Sveriges multilaterala stöd, det vill säga bistånd som berör flera länder (till skillnad från det bilaterala som går till ett specifikt land). Det multilaterala biståndet, som står för 15 av Sveriges totala bistånd på 34 miljarder kronor, förmedlas via FN-organ. Det är dessa organ som regeringen vill granska och ställa hårdare krav på. Biståndsministern formulerar det som att Sverige mer aktivt ska delta i styrningen av den multilaterala verksamheten samt se till att denna arbetar mot samma mål som regeringen har för biståndet. Flera organ får hård kritik och måste förändras för att behålla förvaltningsrätten av det svenska biståndet.
Strategin antogs 2007, men även den Socialdemokratiska regeringen hade planer på en liknande genomgång av organisationerna som förvaltar biståndet. Trots det, och trots att granskningen kan tyckas vara ett självklart led i biståndspolitiken, kan Gunilla Carlsson räkna med kritik från oppositionen. Argumentet kommer att vara att detta bara är en dålig ursäkt för att minska det svenska biståndet. Så har klagolåten låtit förut och favoriten lär spelas i repris. Men den rimmar dåligt. Att inrikta sig på resultatet och att de svenska skattebetalarnas pengar faktiskt gör nytta, borde vara självklart.
Sverige är och bör även fortsättningsvis vara en generös biståndsgivare. Men med det kommer givetvis också rätten - och skyldigheten - att granska och bedöma de olika biståndsorganens effektivitet samt bidra till en, om så behövs, bättre organisation som kan leva upp till sina förpliktelser. Att inte göra det vore nonchalant.
Biståndspolitik är ett knivigt politiskt område och det är nästintill omöjligt att få några garantier för att pengarna hamnar där de ska. Men regeringens målsättning måste ju ändå vara att så ska ske. Allt annat vore oengagerat.
Avsikten med granskningen är inte att minska antalet gemensamma multilateriala biståndsorgan, säger Gunilla Carlsson, men "vi måste våga prioritera för att göra avtryck". Och menar Sverige allvar med att genom biståndet påverka mänskliga rättigheter, demokrati, miljö och jämställdhet i världen, gör biståndsministern rätt.
Bistånd är behjärtansvärt, men det är inte givandet i sig som är grejen. Om det vore så kunde vi lika gärna slänga slantarna i sjön och klappa oss själva på axeln. Det är resultatet av biståndet som är det viktiga. Allt för länge har biståndsdebatten fokuserat på kvantitet. Men utan tydliga krav, och åtminstone en strävan efter ordentlig uppföljning, kan vi inte vara nöjda - hur många miljarder vi än skänker. Alternativet vore respektlöst mot såväl givarna som mottagarna av biståndet.