Efter helgens förfärande händelser och efterföljande sorg infann sig en nykter men dyster verklighet på måndagen. Chocken har lagt sig något. Efter att statsminister Jens Stoltenberg uppmanat till en tyst minut som uppmärksammades på flera platser i Norge och även i Sverige, Finland och Europa, riktades uppmärksamheten mot Oslo tinghus.
Hundratals norska och utländska journalister trängdes utanför domstolen inför häktningsförhandlingarna mot Anders Behring Breivik. Hela världen ville se när det demokratiska rättsväsendets hjul sattes i rullning.
Strax före klockan ett meddelades officiellt att dörrarna till säkerhetssal 828 som väntat skulle hållas stängda, med hänvisning till säkerheten och polisundersökningen. Breivik själv ska ha uttryckt en önskan om motsatsen; inför öppna dörrar och världspressen ville han redogöra för sin sak - iförd uniform. Inget av hans önskemål uppfylldes vilket kan kännas som en lättnad, säkert inte minst för offrens anhöriga. Men det är inte Breiviks önskningar som ligger till grund för domstolens beslut. Offentlighetsprincipen frångås inte av subjektiva skäl utan på rättssäkerhetsmässiga grunder.
Den säkerhetsmässiga aspekten är lättbegriplig. Att det finns en hotbild är uppenbart och säkerhetspådraget var massivt i och runt domstolsbyggnaden. De stängda dörrarna skulle även förhindra den misstänkte från att meddela sig eller "skicka koder" till eventuella medhjälpare.
Att allmänhet och press hölls utanför för att Breivik inte skulle kunna vädra sina åsikter, som det spekulerades om innan förhandlingarna, stämmer alltså inte. Men det ger upphov till en intressant och välbekant diskussion. Bör extremistiska åsikter få luftas offentligt eller bör de tystas ned?
I Sverige diskuterades den balansgången livligt under förra årets valrörelse. Men efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hörs anhängarna av det senare alternativet inte lika tydligt och många är eniga om att öppenhet är att föredra även när det gäller fundamentalism och extremistiska åsikter. Försöken att kväva dem ger ofta förespråkarna mer ved på brasan och chansen att spela martyrer.
I demokratins fundament finns friheten till alla olika åsikter och tankar inbyggd. Det ger en paradox genom att extremisterna föder på en rättighet de själva kämpar emot.
Anders Behring Breivik slog mot demokratins hjärta. Likväl måste han behandlas i enlighet med dess rättigheter. Likabehandling inför lagen är en sådan och även människor som hänsynslöst kränkt de demokratiska rättigheterna måste omfattas av dem. Den övertygelsen skiljer oss som tror på ett öppet, demokratiskt samhälle från dem som inte gör det.