Är det hårt att vara politiker? Ja, ganska, faktiskt. Är det så hårt att ett 38-årigt statsråd skall garanteras 40 000--45 000 kronor i månaden resten av livet om det blir regeringsskifte? Nja, där drar nog många öronen åt sig.
Men faktum är att efter tolv år, alltså tre mandatperioder, får riksdagsledamöter och statsråd full pension. När nyhetsbyrån TT nyligen tog fram uppgifter om villkoren för regeringsledamöterna i händelse av en borgerlig valseger trädde -- som förväntat -- indignationen fram i spalterna.
Halva regeringen skulle utan vidare kunna dra sig tillbaka och leva ett gott liv. Rimligt? Inte alls, tycker många som arbetat bra mycket längre än så och ändå får höra att deras pensioner är för generösa och frestar för mycket på landets ekonomi.
Debatten om detta är viktig. Inte minst för att riksdagen i början av nästa år skall lägga fram ett lagförslag om riksdagsledamöternas ersättningsvillkor. Men det finns starka skäl att fördjupa bilden av en politikerklass som främst är ute efter att säkra sina egna intressen. För riktigt så enkelt är det inte. En politiker har ingen anställningstrygghet. En plötslig händelse kan tvinga fram ett nyval varefter det bara är att gå tillbaka till det "riktiga" jobbet. Och omständigheterna är inte alltid sådana att det är ett realistiskt alternativ.
För många skulle ren arbetslöshet återstå om inte det egna partiet och dess närstående organisationer stod till tjänst med uppdrag.
För riksdagsledamöter är nämligen -- och detta är något av pudelns kärna -- inte med större självklarhet attraktiva på arbetsmarknaden.
Det är ett faktum som har fått konsekvenser. Förr i tiden var riksdagsman det finaste man kunde bli. I dag klamrar sig många fast vid uppdraget av rädsla för att de skulle ha svårt att klara sig annars. I takt med denna utveckling har politikerna mutat in staten som en alternativ arbetsmarknad. Statssekreterare, utredare, landshövdingar, generaldirektörer, ambassadörer, alla är de statstjänstemannayrken som kommit att vikas åt politiker i behov av försörjning. Socialdemokraterna har som bekant förfinat konsten att missbruka utnämningsmakten på detta sätt.
Någonting i vårt demokratiska system fungerar alltså inte som det var tänkt. Riksdagen är landets högsta beslutande organ. De som sitter där borde vara de mest eftertraktade av alla på arbetsmarknaden men det är de inte och det vet de.
I grund och botten är det en konstitutionell fråga. Utvecklingen tyder på att riksdagen blivit en samlingsplats för passiv röstboskap som inte har så mycket med angelägenheter att göra som grundlagen föreskriver. Den riktiga makten har tagit vägen någon annanstans.
När riksdagsledamöterna så småningom debatterar lagförslaget kring de egna pensionerna bör de samtidigt fråga sig varför deras uppdrag blivit så pass degraderat. Det bör vi alla fråga oss.