Ronald Reagan stod aldrig högt i kurs i Sverige. I medierna nämndes hans namn sällan utan epitetet "B-skådis". Men det är en led-are som en gång bidrog till att revolutionera världen som nu gått ur tiden. Det 1980-tal som Reagan styrde Förenta staterna markerar en vändpunkt i världshistorien.
När Ronald Reagan valdes till president 1980 -- till svenska förståsigpåares stora förvåning -- var Förenta staterna ett land på defensiven på den internationella arenan. Året innan hade Sovjetunionen marscherat in i Afghanistan. I Iran hade ayatollorna tagit makten, och den amerikanska ambassadpersonalen som gisslan. Amerika var förödmjukat, Sovjetunionen tycktes vara på väg att få överhanden.
Den amerikanska svagheten och trycket från Sovjetunionen höll på att lösa upp banden i västalliansen, liksom den västliga försvarsviljan över huvud taget. I Västeuropa marscherade demonstranter i protest mot Natos planer på försvarsåtgärder som svar på den sovjetiska kärnvapenupprustningen. Väst var på väg att förlora viljan att stå emot kommunismen.
När Ronald Reagan slutade som president 1989 var bilden oigenkännlig. Berlinmuren skulle snart falla, och kort därefter hela det sovjetiska imperiet. Kommunismen -- "ondskans imperium", som Reagan benämnde den -- hade besegrats.
Förr eller senare skulle förstås kommunismen ändå ha fallit, men Reagans politik bidrog i hög grad till att detta skedde förr, i stället för senare. Vindarna blåste som sagt i en helt annan riktning i början av 1980-talet, något som nu är närmast bortglömt. Om inte Amerika hade valt en president som hade föresatt sig att återupprätta västs styrka och moral skulle "perestrojka" och "glasnost" sannolikt ha försenats i flera decennier. Förutsättningen för Michail Gorbatjov var Ronald Reagan.
Det var två saker som i mitten av 1980-talet skapade en revolutionär situation i Sovjetunionen. För det första var det insikten hos den kommunistiska eliten att Amerika leddes av en president som inte tänkte vika sig för sovjetiska framstötar. För det andra var det insikten att Sovjetunionen inte skulle mäkta med att svara mot den nya, amerikanska beslutsamheten.
Ronald Reagans planer på ett rymdbaserat försvarssystem -- "Star wars" -- väckte på sin tid stor anstöt i västvärlden. Reagans upprustningsplaner uppfattades som ett hot mot freden, som något som skulle provocera fram ett kärnvapenkrig. I själva verket var det precis tvärtom, det var dessa planer som knäckte den sovjetiska viljan och säkrade freden.
Reagans politik blottlade för de styrande i Sovjetunionen tillståndet i den egna ekonomin. Den väckte dem till insikt om behovet av genomgripande reformer. Det öppnade i sin tur vägen till den högsta makten för Michail Gorbatjov. Resten är, som det brukar heta, historia.
Men det är faktiskt också en intressant historia som inte uppmärksammats tillräckligt. Ronald Reagan gav inte bara impulsen till en "perestrojka", som annars skulle ha fördröjts i decennier, han underlättade också för den sovjetiska reformprocessen när den väl hade startat. Reagan gav Gorbatjov en hjälpande hand.
Upprustaren och "höken" Ronald Reagan visade upp en ovänt-ad, försonlig och kompromissvillig sida, i den varma relation som han snabbt upprättade med Michail Gorbatjov. I nedrustningsförhandlingarna med Gorbatjov i Island hösten 1986 gick Reagan chockerande långt -- i övriga västledares ögon -- när han utlovade omedelbar nedrustning av medeldistanskärnvapnen i Västeuropa. Så blev det inte den gången, bland annat eftersom den överrumplade sovjetiska sidan inte grep tillfället för en uppgörelse.
Men Reagans vänligt sinnade hållning gjorde likväl livet lättare för Gorbatjov: För den reformistiske Sovjetledaren var det en viktig tillgång i den interna kampen om vilken slags politik som borde föras, att kunna hänvisa till att den amerikanske presidenten inte försökte utnyttja den sovjetiska svagheten till att vinna otillbörliga fördelar, att han i stället visade prov på återhållsamhet -- och vänlighet.
Och just hans vänlighet framhålls i flera av kommentarerna efter Ronald Reagans död. Reagan var ingen djupsinnig tänkare -- det är i själva verket ofta "stora män" av det slaget som har ställt till elände genom historien -- utan en i ordets bästa mening enkel man som vägleddes av några enkla, men grundläggande värderingar. Det visade sig räcka väldigt långt.