Frågan är vad som har väglett valberedningen. LO har en längre tid plågats av konflikt mellan å ena sidan de internationellt konkurrensutsatta förbunden med IF Metall i spetsen, å andra sidan de "skyddade" förbunden, som gärna drömmer rosenrött i avtalsrörelser eftersom de inte behöver ta hänsyn till den internationella konkurrensen. Denna falang leds av Kommunal, vars löner finansieras med skatter.
Inför den pågående avtalsrörelsen sprack LO-samordningen, när de internationellt konkurrensutsatta förbunden inte ville gå med på Kommunalfalangens märkliga idé om "kvinnopotter". Så här långt har det också hörts ovanligt mycket vapenskrammel från de skyddade förbunden, i synnerhet de med många kvinnliga medlemmar, när de vill pressa sina löneavtal över det så kallade industrimärket.
När Socialdemokraterna efter katastrofen med Håkan Juholt valde den tidigare IF Metallordföranden Stefan Löfven till partiordförande gick det därför att tolka som en markering: Nu är det slut på nostalgiska drömmar om fornstora dagar när S självklart ägde alla debatter och kunde höja skatter, bygga ut offentliga sektorn och införa löntagarfonder litet som de ville, nu är det dags för realism och pragmatism och en partiordförande som begriper sig på det näringsliv som konkurrerar på en internationell marknad.
Men ska valberedningens nominering av Thorwaldsson till LO-ordförande tolkas på samma sätt? Går man emot majoriteten av LO-förbunden - som vill se Baudin som ordförande - för att man vill ha realism och pragmatism?
Förhoppningsvis, men det är inte säkert. Tobias Baudin är nämligen inte bara Kommunalare, han tänker också ovanligt fritt om förhållandet mellan LO och S för att vara en LO-pamp in spe. Förvisso vill Baudin se en socialdemokratisk regering, och han tycker att LO ska fortsätta att stödja S ekonomiskt, men han tycker också att LO ska kunna driva förslag som inte stämmer med S-politiken och att LO ska försöka påverka den borgerliga regeringen så länge Sverige har en sådan (Ekot 10/5).
Det är ganska djärva uttalanden av någon som kandiderar för att bli LO-ordförande. Karl-Petter Thorwaldsson, med sin bakgrund som SSU-ordförande och utredare åt regeringen Persson (han utredde föräldraförsäkringen 2005 och föreslog tvångskvotering), kan rimligen förväntas vara mer trogen och lojal mot partiet. I synnerhet när det är hans före detta ordförande från IF Metall som nu leder S.
Ur ett borgerligt perspektiv bör LO vara realistiskt och pragmatiskt och stå tillräckligt fritt från S för att kunna respresentera alla de LO-medlemmar som röstar på andra partier. Med Thorwaldsson som ordförande och Baudin som vice ordförande får vi i bästa fall båda delarna - i värsta fall varken eller.