"Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas", sa biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i Ekots lördagsintervju för drygt ett år sedan. Det statliga svenska biståndsetablissemanget fyllde då jämt. Födelsen kan dateras till 1962, när Tage Erlanders S-regering bildade Nämnden för internationellt bistånd, senare dagens Sida.
Anledningen var avkoloniseringen i tredje världen, fattigdomsproblematiken blev plötsligt het. Borde vi inte göra en solidarisk insats för att få med jordens utsatta på moderniseringståget? Bistånd hade förkommit tidigare, men främst bedrivet av enskilda organisationer och missionärer. Nu skulle staten ta ledningen och visa vägen. Grundidén var att massiv resursöverföring från rika till fattiga stater kunde påskynda utvecklingen, likt ett snabbspår till nya blomstrande ekonomier. I enlighet med detta beslutade riksdagen 1968 att Sverige skulle avsätta en procent av bruttonationalinkomsten till bistånd (enprocentsmålet).
2012 kunde alltså 50 år av statligt biståndsengagemang summeras och Gunilla Carlssons dom i radion var knappast nådig: prat och prat! När hon tog över som biståndsminister 2006 sattes välbehövligt fokus på konkreta resultat, transparens, effektivitet och mätbara mål. Det väckte föga förvånande ont blod hos Sida och övriga svenska u-landsintressenter, som länge huserat i en sluten tillvaro där det ofta räckte med att tala svävande om vilken nytta biståndet gjorde i största allmänhet.
Men att bara hänvisningar till god vilja och ömmande hjärtan kan inte vara okej. Under ett halvt sekel har hundratals miljarder skattekronor betalats ut i bistånd, enbart 2013 uppgår regeringens biståndsanslag till svindlande 38 miljarder. Då är det högst relevant att kräva noggrann utvärdering. Vad har fungerat och vad har inte fungerat? Att exempelvis pumpa in pengar direkt till korrupta regimers statsbudgetar är bevisligen rent kontraproduktivt. Massiv resursöverföring i sig är ingen lyckad metod för att trolla fram välstånd. Viktigare är handel, hälsovård, etablerandet av goda institutioner, utbildning, etc. Sida har gjort betydelsefulla insatser därvidlag, men att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska är också klart.
Nyligen har förödande kritik riktats mot Gunilla Carlssons ledarskapsförmåga. Tydligt är att något slagit allvarligt slint i relationen mellan politiker och tjänstemän på UD:s biståndsenhet. Carlsson har uppenbarligen haft hårda nypor, det är ingen djärv gissning att även byråkratiskt motstånd mot förändringar spelat in. I vilket fall vore det djupt olyckligt om den nödvändiga reformeringen av biståndspolitiken äventyrades på grund av internt käbbel. Ytterst ligger fattiga människors möjligheter till rimligare levnadsvillkor i vågskålen.
Dessa människor är värda ett bättre öde än att bli gisslan i en demoraliserande prestigekamp mellan ett statsråd och dennes underlydande förvaltning.