Man pekade på att målen och styrningen var oklara. I flera delar av utvärderingen diskuteras, och kritiseras, arbetsförmedlingens svårigheter att få fram bra och innehållrika praktikplatser. Man pekade även på att insatserna, särskilt då fas 3, var för mycket av "förvaring" snarare än att få den arbetslöse att söka jobb och ha kontakt med arbetsmarknaden. Och det är också här som många kritiker menat att det vore bättre att fortsätta med utbildningsinsatser i stället för dagens ordning.
I ett antal artiklar den senaste veckan har Corren berättat om hur människor känner sig utnyttjade, och att det skapats affärsverksamhet på att sysselsätta långtidsarbetslösa som befinner sig i fas 3 av jobb- och utvecklingsgarantin. Även många kommuner tar emot sådana praktikanter med en ganska låg ambitionsnivå och den ersättning man får ses som ett extra tillskott till kommunkassan.
Ett antal ledande socialdemokrater skrev i tisdags på debattplats i Corren. De levererade hård kritik mot jobb- och utvecklingsgarantin, men när det gällde egna alternativ var det tunnare. Visst, lite fler utbildningssatsningar men så mycket annat hade de inte att komma med. I sammanhanget finns skäl att också påminna om hur det fungerade tidigare då människor förtidspensionerades av arbetsmarknadsskäl.
Ungefär 2000 östgötar finns i fas 3 och i landet totalt handlar det om cirka 25 000 människor. Det är lätt att förstå reaktionerna. Att vara långtidsarbetslös tär på självförtroendet och att leva en längre tid på de ersättningar som a-kassa och arbetsförmedling erbjuder är mycket tufft.
Problemen handlar inte bara om arbetsmarknadspolitikens tillkortakommanden, utan en minst lika problematisk sak är att den ordinarie arbetsmarknaden inte verka vilja ha människor med den bakgrunden.
I Östergötland är statistiken bedrövande, då endast 1,5 procent av dem som finns i fas 3 kunnat på ett "vanligt" jobb. Det ser ungefär lika ut i övriga delar av landet.
Under den tid jobb och utvecklingsgarantin funnits har konjunkturen pendlat mellan överhettning och iskyla och det är självklart att arbetsmarknadspolitikens förutsättningar är väldigt skiftande beroende på hur det ser ut i ekonomin i stort. Nu är vi på väg upp. Bland annat i Östergötland har många nya jobb tillkommit. För arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa finns det generösa rabatter på arbetsgivaravgifterna. Detta verkar inte ha haft någon påverkan på dessa människors möjligheter.
Här måste det till nya och andra insatser. Det handlar både om att påverka trösklar (lagstiftning, löner), kostnader (skatter och avgifter) och attityder. Det finns en ovilja hos arbetsgivare att anställa människor som varit långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. Om ingen förändring sker kommer det att finnas några hundra tusen människor som aldrig får en chans till ett jobb och egen försörjning. Det betyder också ett liv i djup fattigdom.