Regeringen har blundat för den farsot som den växande arbetslösheten utgör. Målet om högst fyra procent öppen arbetslöshet som spikades fast i Göran Perssons regeringsförklaring 1996 verkar mest ha kommit till för att lugna en intern opinion. Ministären Persson är den första socialdemokratiska regering någonsin som sitter med armarna i kors när arbetslösheten ökar. Nu, i elfte timmen och med valet 2006 inom räckhåll, vaknar ministrarna till liv. Finansminister Bosse Ringholm lovar offensiva insatser mot arbetslösheten och skriver upp tillväxtprognoserna. Somligt i regeringens skisserade åtgärdsplan är helt okay, men inte handlar det om en målmedveten strategi - snarare en förhoppning om att finanspolitiken ska kunna surfa fram på den ökade tillväxtens skummande vågor.
Sverige behöver en expansivare finanspolitik, som förmår att balansera den självständiga Riksbankens åtstramande penningpolitik. Den finanspolitiken förutsätter att inflationsmålet skrivs upp med en procentenhet. Vidare bör de signalerade generella skattesänkningarna ersättas av skattesänkningar riktade till lågavlönade via höjda grundavdrag. Ytterligare miljarder bör styras över till kommuner och landsting. När de nyanställer, eller avstår från att sparka folk, stimuleras köpkraften och tillväxten. Följetongen om beskattningen av småföretagen måste få ett slut. Att sänka skatten för privatpersoner som äger småföretag betyder fler jobb. I höst får vi veta om Ringholm menar allvar med snacket om kamp mot arbetslösheten.
TORBJÖRN GUSTAVSSON