Sverige har i praktiken en regeringskris, en regeringsmakt i förfall. Regeringen sitter kvar som om ingenting hänt, men den förmår faktiskt inte att regera.
När riksdagen i går debatterade vårbudgeten stormade de borgerliga mot vad man beskrev som regeringens brist på handlingskraft. Budgeten är en synnerligen tam historia - och det beror i grunden på att regeringen inte längre har ett parlamentariskt underlag för att kunna regera.
I onsdags, alltså dagen innan vårbudgeten presenterades, utlovade statsministern något slags löfte om skattesänkningar. "Under alla omständigheter kommer det att finnas ett resonemang om dessa skatteförändringar i finansplanen," förklarade Göran Persson.
Men det blev ingen sådan deklaration. Inte heller kom det med några skrivningar i finansplanen om skattesänkningar. Regeringen hade misslyckats i sitt försök att i sista stund få med stödpartierna vänstern och miljöpartiet på en rejäl skattesänkning för de allra rikaste. Ansträngningarna att få dessa partier att skriva under en gemensam debattartikel där skattesänkningarna presenterades skall ha pågått så sent som under onsdagseftermiddagen.
Bosse Ringholm ville dels sätta ett tak på tio miljoner för dem som betalar förmögenhetsskatt, dels höja fribeloppet för förmögenhetsskatt, till två miljoner för ensamstående och fyra miljoner för makar. Ingen skulle behöva betala mer än tio miljoner i förmögenhetsskatt, vilket skulle ha inneburit att ett antal storföretagare fått flera miljoner i skattesänkning.
Man kan förstå att vänsterpartiet och miljöpartiet satte sig på tvären. Det är begripligt att kommunisten Lars Ohly värjde sig mot att framstå som en riktig kapitalistkramare.
Göran Persson kommer givetvis inte att avgå för det, men faktum är att regeringen är politiskt förlamad. Den kan alldeles uppenbart inte föra den politik som den vill föra. Förslaget till övergångsregler kommer att röstas ner i riksdagen. Förslaget till ekonomisk politik har nu sänkts av de så kallade stödpartierna. Det vi bevittnar är ingenting annat än regeringsmaktens de facto förfall.
Vad budgethaveriet ytterst illu-strerar är det omöjliga i att socialdemokraterna fortsätter att försöka regera med stöd av vänstern och miljöpartiet.
De skattesänkningar som Bosse Ringholm ville utlova skulle ha givit vårbudgeten en offensiv framtoning. De hade måhända inte varit någon ekonomisk mirakelmedicin, men den politiska symboliken hade varit desto mer kraftfull och talande. Regeringen vill kort sagt föra en mer högerbetonad politik. Då går det förstås inte att förlita sig på stöd från två vänsterpartier. Så enkelt är det.
Nu valde regeringen att inte regera, att dra tillbaka sitt förslag. Men vore det inte mer logiskt att en socialdemokrati, som ser en kraftig sänkning av förmögenhetsskatten som ett viktigt led i sträv-andet att stärka ekonomin, i stället söker stöd för denna politik på ett mer naturligt håll, hos de borgerliga?