De internationella adoptionerna till Sverige riskerar att strypas från nuvarande cirka 1 000 till 50 per år. I april kan regeringen ge nådastöten åt ett stort antal tilltänkta svenska adoptivföräldrar.
Regeringen har beställt en utredning om "Kostnader och biståndsverksamhet i samband med internationell adoption".
Utredningen är ett dråpslag mot många som vill adoptera barn från andra länder. Utifrån grumliga argument föreslår utredningen bland annat att svenska blivande adoptivföräldrar inte ska få lov att ge pengar eller annat materiellt stöd åt de barnhem eller den organisation som har anknytning till barnet som ska adopteras.
Förbjudet blir det också för svenska adoptionsorganisationer att lämna bistånd till samarbetspartner i länder som lämnar barn för internationell adoption.
Konsekvensen är uppenbar. Om Sverige vill åstadkomma en rejäl rågång mellan adoptioner och bistånd minskar självfallet givarländernas intresse för att förmedla barn till föräldrar här.
Utredningen antyder att bistånd i samband med adoptioner kan göra barn till handelsvara.
Adoptionsorganisationerna i Sverige protesterar högljutt mot utredningsförslaget, som ska bli underlag för ett regeringsbeslut i april i år. Protesterna gäller just detta att blivande adoptivföräldrar bara ska tillåtas betala de faktiska kostnaderna för sin egen adoption och att adoptionsorganisationerna ska förbjudas att arbeta med bistånd i adoptivbarnens hemländer.
Principiellt är det rimligt att försöka hitta en modell där adoptioner och bistånd inte blandas samman. I praktiken är det däremot just nu orimligt.
Den adoptivförälder som reser utomlands för att hämta hem sitt barn från ett barnhem tar starkt intryck av de barn som blir kvar på barnhemmet, där förhållandena inte sällan är miserabla och behoven av frivilliga insatser mycket stora.
När internationella adoptioner började genomföras i Sverige var det mycket vanligt att nyblivna svenska adoptivföräldrar lämnade pengar och/eller gåvor till "sitt" barnhem.
Många fortsatte sedan de rest hem till Sverige, att på ett eller annat sätt stödja de barn som fanns kvar på institutionen där de hämtat sitt barn.
Adoptionscentrum, den största av de svenska adoptionsorganisationerna, etablerade ett särskilt biståndsutskott för stöd till en rad projekt. Detta har skett utan koppling till själva adoptionsverksamheten och utan att det funnits någon som helst grund för att tala om barn som handelsvara.
Otvivelaktigt har det funnits materiella krav från givarländernas sida, och med åren har kraven blivit mer oförblommerade. Det är lätt att förväxla detta med ren närighet, men då är det klokt att erinra sig att så gott som alla givarländer hör till de fattiga i världen och att de vill ha förmågan att sörja åtminstone nödtorftigt för de barn som inte adopteras, som av olika skäl inte går att adoptera.
Men att, som regeringens utredare, sätta likhetstecken mellan relativt små hjälpinsatser och barnhandel är att dramatisera i klar överkant.
Tvärtemot vad många tror finns det färre barn för adoption än det finns västerlänningar som vill bli föräldrar. Detta medför konkurrens mellan olika länder. Den som är mest givmild har största chansen att få ett barn.
Vad utredningen nu vill är alltså att placera Sverige i strykklass. Av inget annat skäl än att bistånd kan göra barn till handelsvaror.
För det kan knappast vara för att svenska staten vill minska sina kostnader för adoptionsstöd, 40 000 kronor per adoption och till en årskostnad av cirka 40 miljoner kronor.
Adoptioner har på flera sätt misstänkliggjorts på senare år. Det nya utredningsförslaget är bara ett led i strävan efter att göra den i grunden goda tanken, att sammanföra barn med vuxna som vill bli föräldrar, till en skumraskhandling som till varje pris måste ifrågasättas.