"Att försöka vända resultat i skolan kan jämföras med att vända en atlantångare. Det tar tid och det krävs uthållighet". Så skrev utbildningsminister Jan Björklund i april 2010. Corren brukar påpeka att Björklund inte kan lastas för dåliga resultat i skolan i dag, just för att förändringar av skolan tar sådan tid att gammal S-politik fortfarande har effekt.
Därför är det märkligt att Björklund och regeringen tror att reformerna av gymnasieskolan ska ge omedelbara ekonomiska effekter. I Corren i går varnade Tommy Johansson, bildningschef i Linköpings kommun, för att gymnasiekvaliteten försämras på grund av statens sparbeting.
Bakgrunden är gymnasiereformen GY11, som infördes i höstas. Regeringen har bedömt att reformen leder till tre kostnadsförändringar för kommunerna:
? Det blir litet dyrare - 100 miljoner/år - att ge allmän högskolebehörighet till de yrkeselever som vill ha det.
? Det blir mycket billigare - 600 miljoner/år - när färre elever behöver gå ett fjärde gymnasieår eller gå direkt från gymnasiet till Komvux.
? Det blir jättemycket billigare - 1,35 miljarder/år - när kommunerna kan planera och fylla undervisningsgrupper bättre.
Därför drar regeringen ned de allmänna bidragen till kommunerna med 675 miljoner nästa år. Neddragningen ökar sedan successivt, för att år 2015 motsvara nästan 2 miljarder. För Linköping innebär det drygt 10 miljoner mindre till gymnasiet nästa år, och 21 miljoner mindre år 2014.
Det är heltokigt. Gymnasiereformen i sig är klok och leder förhoppningsvis till färre avhopp. Men som Björklund brukar säga i andra sammanhang tar det tid. Och som Tommy Johansson påpekar har många kommuner likt Linköping redan röjt i kursdjungeln och fyllt undervisningsgrupperna, så där finns ingen ytterligare effektivisering att göra.
En del felval och programbyten som leder till fyra år på gymnasiet går dessutom inte att undvika. Det hör till ungdomsårens identitetssökande att ändra sig och byta inriktning.
Troligen har regeringen också underskattat hur många av yrkeseleverna som vill utnyttja rättigheten att skaffa sig allmän högskolebehörighet. Man har utgått från hur många yrkeselever som brukar söka till högskolan, men att söka är inte detsamma som att hålla dörren öppen för att kunna söka.
Och hur mycket stödfunktioner som än byggs in i grund- och gymnasieskolan så behövs en helt annan sorts förändring för att många fler elever ska klara studierna; en kulturell attitydförändring att det krävs arbete av eleven, ibland hårt arbete, för att nå godkända studieresultat. Det paradigmskiftet är nödvändigt, men motarbetas av många, och kommer därför att gå trögt.
Om det tar tid att vända en atlantångare kan man inte räkna hem några besparingar förrän den faktiskt är vänd på rätt kurs. Regeringens otåliga besparingar på gymnasieskolan framstår som dumdristiga och ogenomtänkta.