Tsunamikommissionens sammanfattning är så rak och tydlig som den fått beröm för. Samtidigt begränsar den sig till sitt uppdrag. Den allmänna debatten måste föra frågorna vidare. Vad kommissionen säger om tsunamin är bara en påminnelse om något större: det offentliga Sveriges styrningsproblem. Det går långt utöver frågan om var den ena eller andra krishanteringsenheten ska placeras.
Grundproblemet är långt större än så, och det är på tiden att det tas upp. Regeringskansliet är felkonstruerat för den roll som det i bland tvingas, i bland självmant söker spela.
De svenska departementen är internationellt sett små. Tanken är att de ska planera och dra upp riktlinjer, medan myndigheterna ska svara för verksamheten. I vardagslag ger detta den svenska förvaltningen en smidighet och rörlighet som andra länder avundas den. Den brittiska statsledningen har under senare år försökt bygga upp independent agencies, med den svenska modellen som uttrycklig förebild.
Svårigheterna uppstår när händelserna och kraven spränger vardagens jämna lunk. Redan Axel Oxenstierna insåg problemet. Hans begrep att det i bland skulle dyka upp frågor, som var för stora för ett enskilt ämbetsverk att hantera. I 1634 års regeringsform föreskrev han att kollegierna vid sådana tillfällen skulle "räcka varandra handen" -- en nästan poetisk formulering av samarbetet myndigheterna emellan, som i olika stadgor överlevde ända in på 1980-talet.
Med den formuleringen skulle det räcka att olika berörda myndigheter kom överens om hur de tillsammans skulle hantera uppkomna kriser. I praktiken har de senaste årtiondena uppvisat en rad exempel på hur det snarare varit regeringen som förväntats eller velat ta initiativet -- efterspelet till Palmemordet, Östersjömiljarden, Hallandsåsen, Estonia, tsunamin...
Kruxet är att regeringskansliet inte är rustat för denna uppgift. Jag känner inte till någon systematisk studie av rekryteringen till departementen, men min gissning är att det har skett en påtaglig förändring under de senaste 20-30 åren. Dessförinnan hade många av dem som kom till regeringskansliet gjort sina lärospån i ämbetsverken, och kom med erfarenheter och överblick.
Sedan dess har banden mellan regeringskansliet och ämbetsverken försvagats. De som rekryteras till regeringskansliet kommer ofta direkt från högskolan, med bara något eller ett par års erfarenhet, sällan från det område de ska arbeta med. Det är en förändring som är till men för regeringskansliets kollektiva kunskap och erfarenhet.
Under samma tid har det också skett en påtaglig förändring av departementens ledningsstruktur. I mitten av 1970-talet, när jag började som aspirant på UD förekom det fortfarande en del "opolitiska" statssekreterare, och många av de statssekreterare som räknades som "politiska" hade ändå först och främst en gedigen tjänstemannabakgrund. Med åren har detta förändrats. I dag har många statssekreterare blivit "viceministrar". De har börjat i de politiska ungdomsförbunden, fortsatt som politiska sekreterare, sakkunniga eller informationssekreterare, tills de så småningom befordrats till statssekreterare.
I detta ligger en paradox. Samtidigt som allt fler kriser och komplex blir för svåra för enskilda myndigheter att hantera på egen hand har regeringskansliet snarast blivit sämre rustat att spela en sådan samordnande roll. Problemet förstärks av den europeiska integrationens krav. Om Sverige med kraft vill driva en egen linje måste denna samordnas, och då av regeringen -- men den samordningen hämmas av samma problem i regeringskansliets struktur.
Det är den stora frågan som tsunamikommissionen väcker. Måtte den inte tappas bort!
Krönika
Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör