Palme hyllas med rätta för sitt fredsengagemang. Men i valtider kunde han också använda sin retoriska talang till att försvara politiska galenskaper som löntagarfonder och i bland förde honom orden på avvägar. Han var en estradpersonlighet som lät sig förvandlas till en politikens Mr Hyde inför publik och TV-kameror. Genom att gå hårt åt sina politiska motståndare, med ibland dödligt sårande repliker, lyckades han mobilisera de egna stödtrupperna under valrörelserna.
Palme hade ofta en nedlåtande och mästrande ton. Den berömda duellen mot Fälldin inför valet 1976 är ett berömt exempel. På ett liknande sätt lyckades Göran Persson få Bo Lundgren att tappa ansiktet inför valet 2002 med hånfulla kommentarer om Lundgrens villa i Djursholm. Debatterna mellan Reinfeldt och Sahlin är ett under av saklighet jämförelsevis.
Olof Palmes klasskampsretorik dolde att Sverige under 70-talet höll på att omvandlas från ett arbetar- till tjänstemannaland och att välfärdsreformernas epok avlösts av en tid när den offentliga sektorn höll på att växa över alla breddar.
De politiker som bäst förmår beskriva det Sverige vi har i dag borde också vara de bästa förebilderna. Reinfeldts popularitet är ett bevis för att en lågmält resonerande stil också är en värdefull kvalitet. Det viktigaste är att det är de stora, avgörande frågorna som diskuteras och att inläggen inte är produkter av PR-strateger, utan äkta vara.
I början av mandatperioden fick Fredrik Reinfeldt kritik för sin osynlighet och för att han inte trädde fram som nationens ledare. Men han har vuxit i aktning. De många besöken på olika arbetsplatser visar tydligt att Sverige har en regeringschef som verkligen vill förstå det land han regerar. Men trots sin lyhördhet är Reinfeldt inte någon vindflöjel. I debatterna är han både saklig och skarp och den politiska kursen ligger fast.
Visst kan man sakna Palmes verbala akrobatik i en tid när politikerspråket blir mer och mer trivialt och visst kan man tycka att ideologierna har tunnats ut alldeles för mycket. Men nostalgiskt tillbakablickande till en svunnen epok leder knappast framåt. Att önska 70-talet tillbaka är dock att gå för långt. Politiken behöver både visioner och verklighetsförankring. Det är fel att tro att allt var bättre förr.