Att skriva dikter är bra för tankeskärpan. För många år sen, när framtiden var en flödande galax av hisnande möjligheter, skrev jag dikter som publicerades i några tidskrifter. Sen la jag av. Tyckte att diktskrivning var feminint. Åtminstone för den som rattade en Cheva Malibu. Men jag fortsatte läsa. Några av mina favoritpoeter kombinerade poesin med politiken. Som Pablo Neruda. Om Fredrik Reinfeldt skriver poesi vet jag inte, men när jag tragglat mig igenom moderaternas budgetförslag 2005--2007 fick jag ett återfall och pumpade mig full med den diktskrivardrog som rensar och renar skallen. Skrev en dikt som börjar så här: "Höstens andetag / en flämtning som förebådar död." När jag avverkat samtliga borgerliga budgetförslag har jag rafsat ihop en hel diktsamling.
Höstens andetag. Tunga och ödesmättade. Men håll ut. Första advent rycker närmare. När jag besökte Ikea för två veckor sen fick övriga familjen slita mig från avdelningen med julpynt. "På tok för tidigt", gläfste de. Kul med jul, tänkte jag, poet som jag är.
John Lennon skrev "A working class hero". Nu är det Fredrik Reinfeldt som utmålas som den nye arbetarledaren. De moderater som opponerar mot partiets "vänstervridning" - några har till och med lämnat sina uppdrag i protest - kan inte ha läst partiets budgetmotion. Det har jag. Budskapet är visserligen något (m)odifierat, men i övrigt kvarstår den moderata looken. Skattesänkningarna för låg- och medelinkomsttagare har fått stor uppmärksamhet, "extramiljaderna" till den offentliga sektorn likaså, men desto mindre har sagts om hur kalaset ska betalas: Höjda avgifter till vård och omsorg, dyrare läkemedel (högkostnadsskyddet höjs från 900 till 1 500 kronor), dyrare tandvård, lägre sjukpenning, lägre a-kasseersättning, försämring av föräldraförsäkringen, nej till regeringens förslag om höjda barnbidrag, en karensdag till, minskat studiestöd osv, osv. Moderaterna säger vidare nej till regeringens sysselsättningsstöd till kommuner och landsting. Det betyder färre anställda i den offentliga sektorn. Vilket är meningen.
Sakfrågorna drivs av en konturskarp ideologisk strategi. Som när moderaterna konstaterar att "Höjd avgift till a-kassa missgynnar medlemmar i kassor i med hög arbetslöshet." Syftet är att underminera a-kassans roll som omställningsförsäkring. När a-kasseersättningen sänks till 65 procent utsätts kollektivavtalen för ett våldsamt tryck, med följden att fler och fler tvingas ta jobb med löner som ligger under avtalens miniminivåer - på samma gång som de kraftigt höjda avgifterna till a-kassan får allt fler att lämna facket. Så skjuts den solidariska lönepolitikens grundbult, kollektivavtalen, sönder och samman. Reinfeldts strategi är smartare än den som moderaterna tillämpade tidigare. Men budskapet är detsamma. Först när facken i allmänhet och LO i synnerhet försvagats kan systemskiftesmarschen starta.
Just nu har jag 93 mejl i inboxen. Drygt tio är skrivna av bekymrade sossar. Brevskrivarna tycker att borgarna håller på att ta över den politiska marknadsplatsen, medan socialdemokraterna och regeringen gör ett håglöst och passivt intryck.
Det ligger mycket i den beskrivningen. Regeringen administrerar makten, men vad brinner den för, var finns rättvisepatoset och den glödande förändringsviljan? Det händer, när jag hör och ser Göran Persson, att jag undrar om inte socialdemokratin skulle må bra av en period i opposition. Fast sånt vågar man inte säga högt.
När det meddelas att Thailand köper 16 Jas Gripen-plan tänker jag på vilken kunskap och yrkesskicklighet det finns hos länets industrier. Saab, BT, Fundia, Hallins Verkstäder, Termoregulator, Väderstadverken. Visst låter det som poesi.
TORBJÖRN GUSTAVSSON