Det är halvtid för regeringen. I dagarna är det två år sedan den historiska valsegern. Aldrig förr hade en borgerlig koalition framstått som mer samspelt; aldrig förr hade ett valsamarbete formerats i så god tid i förväg och in i minsta detalj.
Men efter två år vid makten är alliansregeringen historisk av ett helt annat skäl: Aldrig förr har en regering tappat så stort i väljarstöd efter en valseger.
I går kom nya siffror från Sifo, som visar att regeringen fortfarande ligger långt efter oppositionen - även om det fria fallet tycks ha stannat upp. Men fortfarande skiljer det 14,7 procentenheter mellan blocken.
Eftersom det är halvtid för regeringen haglar utvärderingarna av dess insatser hittills.
Alla tar de utgångspunkt i samma sak, nämligen att regeringen inte kunde ha haft mer gynnsamma förutsättningar. Sverige har under de här två åren upplevt några av sina bästa år: Tillväxten har varit hög, lönerna har gått upp, det har blivit lättare att få jobb, allt fler har börjat försörja sig på egen hand och vi har fått mer makt över våra pengar.
Det politiska läget borde också gynna regeringen. Oppositionen har släppt löftena om återställare och lägger sig allt närmare regeringen i fler och fler frågor, vilket givetvis är ett godkännande av stora delar av den borgerliga politiken. Samtidigt framstår det rödgröna alternativet som allt mer splittrat och vänsterpartiet riskerar att hamna utanför valsamarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet.
Ändå föredrar svenska folket oppositionen framför regeringspartierna. Varför?
Bland borgerliga partiföreträdare är förklaringen att regeringen har genomfört impopulära strukturförändringar. Men det motsägs av att regeringen enbart har drivit igenom sådant som de fick väljarnas förtroende att göra.
En troligare förklaring är att regeringen har brustit i och underskattat vikten av opinionsbildning. Man har förlitat sig på väljarnas goda vilja att försöka förstå fördelarna med reformerna. Men någon sådan god vilja finns inte - och därför har strulet kring fastighetsskatten naglat sig fast i väljarnas minne, snarare än regeringens stora inkomstskattesänkningar.
Det kanske viktigaste rådet till regeringen i halvtid är därför att den måste jobba betydligt hårdare på lyhördheten och på att bli bättre på att kommunicera med väljarna.
Ett krav som har förts fram på borgerliga ledarsidor är att Fredrik Reinfeldt bör göra som Göran Persson gjorde 2004 och "toppa laget". Genom att byta ut svaga kort och ersätta dem med personer som kan vända underläget kan regeringen återta det politiska initiativet, heter det.
Att en regeringsombildning kan bli nödvändig ska inte uteslutas. Men det ensamt löser inte problemen.
För även om förtroendet för regeringen kan höjas och vissa frågor få en mer framskjuten plats måste det som borde vara en självklarhet för varje regering fungera: Kommunikationen med väljarna. Det är ändå de som i slutändan, på valdagen, avgör regeringens framtid.