Under rubriken ”Tillgänglighetens pris” (Corren 14/3) frågar Christian Dahlgren ”varför förutsätta att statlig inblandning ständigt är den vettigaste lösningen?” Enligt Christian Dahlgren kan påverkan via marknad och civilsamhälle ge bättre resultat. Men bästa Christian, kan du då förklara varför Sverige fortfarande är otillgängligt för personer med funktionsnedsättning på i stort alla områden? Och kan du förklara varför diskrimineringslagstiftning i likhet med den som regeringen nu föreslår finns sedan länge i länder som USA, Australien, Storbritannien. Även jag har tilltro till marknadskrafterna. Men jag inser också, i likhet med många andra, att marknaden inte löser allt. Därför behövs ibland lagstiftning som pådrivande faktor och som skydd för alla individers möjligheter att delta i samhällslivet på lika villkor. God tillgänglighet är bra för hela samhället. Ingen av oss vet hur livet ter sig imorgon.
Linnéa Darell
Kommunalråd (FP), Linköping
Svar. Om Sverige är otillgängligt på "i stort alla områden" har Linnéa Darell främst underkänt sin egen politiska sfär. Det finns redan lagstiftning för att tillgodose tillgänglighetsaspekterna, bland annat i plan- och bygglagen. Det finns också en särskild myndighet, Handisam, som arbetar för att funktionshindersperspektivet ska genomsyra hela samhället. Trots detta lämnar uppenbarligen resultaten mycket övrigt att önska. Ger det mersmak för ännu större statlig intervention? Erfarenheterna från USA talar knappast heller entydigt till den föreslagna diskrimineringslagens fördel. Den är starkt konflikt- och kostnadsdrivande. Den har rivit vissa barriärer, men också uppfört nya genom ökat krångel och byråkratisering som slagit både mot funktionsnedsatta och företag. God tillgänglighet är bra för hela samhället, det är rätt. Men politiska åtgärder via staten är inte nödvändigtvis bästa sättet att nå dit.
Christian Dahlgren
ledarskribent