Angående Correns ledare 8 april ”Länge leve järnladyn": Att göra kult av politiker och deras gärningar är riskfullt. Det riskerar att bli ensidigt och kulten att tappa verklighetsförankring. UK:s problem på 1970-talet är kraftigt förenklade. En av de viktigaste orsakerna var de forna koloniernas vägrade att plundras längre. Likaså Labours misstag med massiva lönesänkningar för offentliganställda. Problem som var till stora delar internationella då USA blivit nettoimportör av olja på grund av Vietnamkriget. Detta resulterade i ”Winter of discontent” och fackföreningsrörelsen kom i direkt konfrontation med Labourregeringen.
Jag besökte UK första gången 1969. Det var fortfarande en nation med starka spår av kriget. Men det fanns också en optimism och klyftorna var väsentligt mindre än man kan tro. Det fanns en överklass bestående av den gamla aristokratin och nyrika, men de allra flesta levde en relativt jämlikt liv. Detta beskriver också Claire Beckett i sin Thatcherbiografi. Thatchers politiska mål var att slå sönder välfärdsstaten som byggde på Beveridgerapporten från 1940. Tories Churchill och Labours Attle insåg att återgå till tiden före kriget var omöjligt.
Thatchers strategi att slå sönder industrin hade måltavlan välfärdsstatens väktare. Hon drevs också av ett klasshat och förakt för arbetarklassen som hon betraktade som vulgär. Därför riktade hon också in sig på de politiskt starkaste facken. En strid som fackföreningsrörelsen ännu inte hämtat sig från.
Modernisering av brittisk industri hade redan påbörjats och där facken var klart införstådda med vad som var nödvändigt. Men modernisering innebar inte att välfärdsstaten skulle krossas som skedde.
Hur ser nu post-Thatchers UK ut? Klyftorna är större än på ett århundrade. Vanliga löntagare kan inte bo i London på grund av de extrema marknadshyrorna. Löntagarnas rättigheter är minimala, facklig verksamhet är oerhört svår att bedriva. Det är också symptomatiskt att Thatcher sa att hennes största seger var New Labour när hon beskrev i samma andetag UK som att det finns bara individer och familjer - inget annat.
Labourveteranen Tony Benn beskrev det samhälle hon skapat med ord Oscar Wildes ord: ”She knows the prize of everything but the value of nothing”.
Att hylla Thatchers politiska gärning är ett hån mot alla de som idag lever som daglönare med cirka 65 kronor i timlön och generationerna i storstädernas förstäder som aldrig någonsin haft ett jobb. Det är Thatchers arv.
Ingemar E L Göransson
författare till "Arbetarrörelsens kris" och "De ohörda" som behandlar ingående det ovan beskrivna.
Svar: Det låter som en demonisering värdig den militante gruvarbetarledaren och marxisten Arthur Scargill. "We are all Thatcherites now", deklarerade Peter Mandelson 2002, blivande näringsminister och vice premiärminister för Labour. Storbritanniens folk valde Thatcher tre gånger i följd, därefter Tories ytterligare en gång under John Major.
Labour blev inte valbara förrän de lade om kursen i Thatchers marknadsvänliga riktning. Resultat: Tony Blair vann också, som första Labourledare någonsin, tre raka valsegrar. De vänsterkrafter som vill återvända till den statskollektivistiska politiken innan Thatcher, då Storbritannien kallades "Europas sjuke man", är helt marginaliserade.
Tydligen har britterna en något annorlunda verklighetsuppfattning än Ingemar E L Göransson.
Christian Dahlgren